..
Robert Oppenheimer var den centrala personen vid utvecklingen av de amerikanska atombomberna som sattes in mot Japan i det andra världskrigets slutskede. Motivet för insatsen går tillbaka till det brev Einstein skickat till den amerikanske presidenten Roosevelt augusti 1939:
... det har nu blivit troligt att man kan skapa en kedjereaktion i en större mängd uran. Därmed skulle en enormt stor mängd energi frigöras ... som också skulle kunna användas i en bomb. ... Enligt uppgift har Tyskland stoppat försäljning av uran från Tjeckoslovakien sedan man tagit kontroll över landet. ... kanske det hela hänger ihop med statssekreteraren von Weizsäcker vars son arbetar vid Kaiser-Wilhelminstitutet i Berlin med samma uranfrågor som här i Amerika.
Här ges en något kryptisk referens till fysikern Carl Friedrich von Weizsäcker med den implicita meningen att här föreligger ett hot: Tyskland utvecklar ett atomvapen.
Motivet till den amerikanska satsningen ska alltså sökas i Hitler-Tyskland. Sedan tyskarna Otto Hahn och Lise Meitner året 1938 upptäckt att en uranatom kan sönderdelas är man i Amerika såväl som i Tyskland klar över att en atombomb är en teoretisk möjlighet. Vid en konferens i Tyskland året 1939 ställde någon frågan om man ens skulle påbörja ett bombprojekt; vilket prompt besvarades av konferensens auktoriteter. Walther Bothe ställde sig upp och sa: Mina herrar, det måste göras! Och Hans Geiger fastställde dagordningen: Om det finns den minsta chans att det är möjligt, måste det göras!
1942 inleds det storskaliga amerikanska programmet för att skapa en atombomb. Vid samma tidpunkt diskuterade och fattade man i Tyskland beslut om en eventuell industriell insats. Heisenberg förklarade efter kriget att han vid en konferens i juli 1942 framhållit att:
Rent uran-235 utgör en substans med närmast omätbar sprängkraft... När väl en reaktor har byggts får frågan hur man får fram ett sprängämne av denna magnitud en oväntad vändning: genom en omvandling av reaktorns uran uppkommer en nytt ämne, som högst sannolikt är lika explosivt som uran-235, d.v.s plutonium.
Och här finns ett mysterium: vi vet att Tyskland aldrig framställde en atombomb. Einstein kommenterade 1947: Om jag hade vetat att tyskarna inte skulle lyckas framställa en atombomb, skulle jag inte gjort någonting. Alltså skulle han inte ha skickat brevet till Roosevelt; med tanken att därmed skulle världen förskonats från atombomber. Vad som skedde i Tyskland var alltså den andra polen i en utveckling av en atombomb; det som motiverade den massiva amerikanska insatsen. Exakt vad som pågick i Hitler-Tyskland var inte möjligt att veta vid den tidpunkten, och är idag komplicerat och mindre omtalat. Och det är ännu inte helt klart vad som förklarar varför den tyska ambitionen från 1939 inte uppfylldes.
För amerikanarna var det nödvändigt att skaffa kunskap om de tyska ansträngningarna under kriget. Det skapades en underrättelseenhet för arbete i fält, ALSOS, vars vetenskaplige ledare var fysikern Samuel Goudsmit. Först 1944 kom enheten över material som visade att den tyska insatsen var småskalig, och alltså inte utgjorde något allvarligt hot mot de allierade. Strax efter kriget skrev Goudsmit en redogörelse för ALSOS aktioner (utgiven 1948), där han diskuterade just frågan varför tyskarna misslycktas med att få fram en atombomb.
Goudsmits tes var att tyskarna misslyckats vetenskapligt med beräkningarna av bomben, framför allt dess storlek - och att detta i sin tur berodde på att Hitlerregimen utnämnt en administrativt lojal men inkompetent ledning, samt satte hämsko den vetenskapliga utvecklingen. Einsteins relativitetsteori passade inte in i en arisk vetenskap, och inte minst: judiska fysiker av högsta rang flydde till USA där de kom att delta i Manhattanprojektet.
Werner Heisenberg var den som ledde den tyska så kallade Uran-föreningen. Flera forskare vid olika universitet bidrog i ett tyskt forskningsprogram kring uran. Här fanns också en konkurrens med en arbetsgrupp kring Kurt Diebner, som tycks ha haft bättre underlag för konstruktion av en reaktor. Men ingen av dem lyckades få igång en självgående kärnreaktion i en reaktor. Man saknade tillräckligt råmaterial av uran och tungvatten för att nå upp till en kritisk massa. En industriell insats för framställning av en bomb föreföll ligga bortom horisonten.
Fråga från general Becker på försvarsdepartementet (februari 1942): Herr professor Heisenberg, kan ni framställa en bomb som avgör kriget inom nio månader? Svaret: det är inte möjligt. Samma fråga till Walther Bothe och samma svar. Goudsmits hävdar att Heisenbergs skäl till dessa omdömen vara att han beräknade bombens storlek till flera ton (den verkliga siffran är 56 kg). Och det finns uppgifter som stödjer Goudsmits beskrivning.
Heisenberg internerades med nio andra tyska fysiker vid krigsslutet på gården Farm Hall i England. De blev avlyssnade; hemligstämplingen av protokollen upphävdes 1992 (Goudsmit hade dock tillgång till protokollen). Där framgår: när de under fångenskapen fick lyssna på BBCs nyheter den 6 augusti 1945 om den amerikanska fällningen av en atombomb över Hiroshima i Japan, talade Heisenberg om en bombstorlek på två ton.
I samma protokoll finns en underlighet: Otto Hahn ställde sig frågande till om de verkligen behövde så mycket uran-235 i en bomb? Det anmärkningsvärda är att Hahn sedan undrade varför Heisenberg tidigare sagt att man bara behövde 50 kilogram rent uran-235 i en bomb. Heisenberg svarade att han inte ville binda sig vid en precis siffra -- och att han egentligen aldrig gjort beräkningen!
Om alltså Goudsmit framhöll de tyska forskarnas inkompetens, särskilt Heisenbergs, så har andra tyckt sig se ett djupare mönster i vad som skedde. För det första tycks Goudsmit ha fel när det gäller tyskarnas kunskaper: det framgår av tidigare citat att tyskarna mycket väl kände till förutsättningarna för en atombomb; antingen genom anrikning av uran-235, eller genom att i en reaktor framställa plutonium. Detta senare sökte den i inledningen nämnde Weizsäcker till och med patent för. Till detta vill författaren Thomas Powers lägga en pusselbit i en rik och mycket läsvärd bok: Heisenbergs War (1993). Och han har genom åren framfört tesen att Heisenberg och en inre cirkel förtrogna aktivt hindrade ett tyskt bombprojekt (New York Review of Books).
Vilka belägg redovisar Powers för sin tes? Ta Hahns och andra forskares uppgifter om att Heisenberg och Weizsäcker först hävdade att en bomb var inom räckhåll. Men när en industrialist, von Ardenne, ville utveckla tekniken för att separera fram uran-235 ur råmalm till en bomb, då ändrade de på förutsättningarna: en bomb skulle inte vara praktiskt genomförbar. Inför en inre krets: bombens storlek är 50 kg -- inför en yttre: 2 ton. När Heisenberg på Farm Hall tvingas redovisa bombstorleken inför både den inre och yttre kretsen av fysiker uppstår den redovisade motsättningen.
Vidare: ett möte 1941 i det av tyskarna ockuperade Köpenhamn mellan fysikerna Werner Heisenberg och Nils Bohr. Heisenberg har uppgivit att han ville diskutera ett moratorium för utveckling av atombomber, medan Bohr senare skrev att han inte uppfattat minsta antydan om detta; tvärtom menade Bohr att Heisenberg påstridigt talat om att man i Tyskland var mitt uppe i ett sådant bombprojekt. Frågan man ställer sig är: varför sökte Heisenberg upp Bohr mitt under brinnande krig? Att för utomstående ens tala om ett tyskt uranprojekt är ju förräderi; det kan man inte komma runt. Mycket talar för att Heisenberg var allvarligt oroad över utvecklingen och därför sökte upp nestorn inom kvantfysik för att se om det fanns en väg att få stopp på det hela. Skulle Heisenberg alltså haft moraliska motiv för sitt agerande?
I ett samtal med Otto Hahn på Farm Hall säger Heisenberg: tyska fysiker ville inte att Hitler skulle vinna kriget. Offentligt uttryckte Heisenberg det så: atombombsprojektet var alltör omfattande för ett Tyskland i krig. Efter kriget la han till: detta faktum besparade tyska fysiker ett moraliskt ställningtagande. Formuleringen kan ses som en implicit anklagelse: vilka moraliska överväganden dikterade den amerikanska insatsen av ett folkmordsvapen? En fortfarande mycket känslig fråga, som kan döljas genom att ifrågasätta Heisenbergs motiv. Goudsmit förklarade att Heisenberg försökte omvandla ett vetenskapligt misslyckade till en moralisk framgång.
Ändå förefaller det inte omöjligt att sammanfatta Heisenbergs situation så här: han ville inte förse Hitler med en atombomb, men han ville inte heller att Tyskland skulle förlora kriget. En till synes omöjlig ekvation. Den nästan omöjliga kompromissen: det var av renodlat rationella skäl han rådde tyska myndigheter att inte utveckla en atombomb. Hade han åberopat moraliska skäl hade han hyllats av amerikaner, men setts som en förrädare av tyskar. Han klarade sig knappt under efterkrigstiden -- hela tiden misstänkliggjord, främst i Amerika. Här spelade i stället Goudsmit hjälterollen.
Möjligen tänkte sig Heisenberg kunna vinna freden, genom att visa att man i Tyskland nu hade lösningen på världens energibehov -- nära nog. Det var en bitter erfarenhet att i själva verket inte ha något vetenskapligt att lära världen, som inte amerikanarna redan gjort bättre. Men kanske fanns det en moralisk lärdom? På den amerikanska sidan tvekade Oppenheimer inte att noggrannt ange villkoren för en maximal verkan av bomben över Hiroshima: väderbetingelserna, höjden... Efteråt drabbades han av moraliska dubier: jag har blod på mina händer; jag har blivit den som skickar död över människor: Now I am become Death, the destroyer of worlds.
#BESÖK PÅ KTHs BIBLIOTEK: Myth, Truth, and the German Atomic Bomb
2006.0127 Jag besökte igår KTH-biblioteket för att låna bl.a Goudsmit: Alsos. Biblioteket hade flyttat från sin magnifika plats ner mot Valhallavägen till ett vackert nybygge i glas mellan de gamla huskropparna från 20(?)-talet. Jag fick orientera mig på nytt – sökte med blicken upp den passage som ledde från föreläsningssalar högst upp i det gamla komplexet ner över Oskars Backe till Flygsektionens byggnader där jag var inskriven på 60-talet (här fanns då en flygsimulator för Viggen-planet). Teknologerna hade förändrats – de såg inte ut som vi gjorde. Dagens språkintonation och mångkultur fanns inte då. Ändå kände jag mig välkommen, kanske för att en receptionist på biblioteket sa att 1946 var ett bra år – en udda synpunkt som svar på mitt födelsenummer (det gällde en förnyad lånekortsregistrering). Hon avslöjade då att det naturligtvis var för att det också var hennes födelseår. Hm!
Fick utmärkt hjälp av en annan årgångskamrat att hitta bland våningarna och hyllorna, inklusive att elektriskt manövrera några kompakthyllor. Upplagt för en deckare med ihjälklämda offer.
Vaknade i morse med en mardröm på näthinnan. Någon hade halvt på lek skjutit iväg en atombomb med en pilbåge. När vi insåg att den skulle explodera strax, flydde vi några stycken bort för att söka skydd. I en utdragen flyktsekvens var jag tvungen att desperat knivhugga en medflykting i händerna för att han skulle släppa taget om mina fötter. När vi nått ett osäkert skydd kom explosionerna i serier om dubbla åskknallar över våra huvuden. Vilket liv var vi nu utslängda i: hur fick man tag på okontaminerad mat? Vart skulle vi ta vägen? En mardröm som inte föresvävat mig när jag läst texter om 2a världskrigets ansträngningar att åstadkomma en atombomb. Det var som att vakna upp från en intellektuell kvantmekanisk lek. En krypande obehaglig insikt om vad detta hela handlade om.
2006.0128
Läser under natten Mark Walkers kritiska artikel om Goudsmit. Också inledningen på Goudsmits Alsos; känns ytligt och ej förtroendeingivande. Sammantaget blir jag mycket skeptisk till Goudsmit. Men det betyder inte att Heisenberg därmed bekräftas i hjälterollen i Powers bok. Perspektivet vidgas ytterligare när man därtill tar in Jeremy Bernsteins kritiska genomgång i förordet till FarmHall-protokollen. Heisenbergs brister kommer i dagen.
- Goudsmit, Samuel (1947): Alsos.
- Walker, Mark (1995): Nazi Science. Myth, Truth, and the German Atomic Bomb.
- Powers, Thomas (1993): Heisenberg's War
- Bernstein, Jeremy (1996, 2001): Hitler's Uranium Club; the Secret Recordings
at Farm Hall.
#ATOMBOMBENS KRITISKA MASSA
I denna anteckning diskuterar jag den kritiska massan -
den bestämmer hur stor mängd Uran som krävs för att en kedjereaktion ska framkalla en sprängning. Och om det alltså överhuvudtaget är möjligt att framställa en atombomb.
Denna fråga var inte helt avgjord inom forskarsamhället i början av kriget.
2006.0129
Jag har gått tillbaka till Heisenbergs och Weizsäckers samtal med Manfred von Ardenne. Ville kolla vad som uppges ha sagts om den kritiska massan – några kilo eller några ton? Hos Powers (s.134) framförs följande:
In his memoirs Ardenne says he asked ... how much Uran- 235 would be needed to achieve critical mass in a bomb. Heisenberg said `a few kilograms´ were enough /as did Otto Hahn/ ... Ardenne's laboratory had already began work on electromagnetic separation of /Uranium/ isotopes, and he told Hahn he thought separation of a few kilograms of Uranium-235 would be possible with the aid of ... the Siemens company.
But a few weeks after the visits by Heisenberg and Hahn, early in 1942, Carl Friedrich von Weizsäcker came to see Ardenne and told him that Heisenberg had concluded from new research that a bomb was not feasable after all: ...the multiplication of neutrons would decline and the reaction would fizzle as the rapidly heating mass of U-235 blew itself apart.
In effect Weizsäcker was passing on Niels Bohr's hopeful `no bomb´ analysis of the problem of 1939. ... /Ardenne/ had no reason to think that Weizsäcker might deliberately lead him astray. The conversation ended Ardenne's interest in fission; even long after the war he believed Heisenberg's `mistake´ had been a genuine one and that it explained the failure of the German bomb program.
Men samtidigt blir ett annat problem uppenbart: tolkningen av händelseförlopp. Antingen utgår man från att Heisenberg uppriktigt menade att en bomb var omöjlig av de skäl han angav för von Ardenne, eller så tilltror man Powers det han antyder: att Heisenberg och Weizsäcker avsiktligt vilseleder industrimannen.
Båda ansatserna tycks möjliga. Låt mig ta upp de konträra tolkningarna hos Powers och Bernstein. I Powers kap.9-13 beskrivs utförligt hur H. och förtrogna 1941 diskuterar dilemmat med att sätta en bomb i Hitlers händer; här finns episoden med besöket hos Bohr, samt Houtermans varning till amerikanska forskare angående det tyska bombprogrammet.
Man kan säga att Powers och Bernstein tycks överens om att Heisenberg negativt påverkade utvecklingen av en tysk atombomb. Men medan Powers menar att detta berodde på H:s politiska/moraliska överväganden, så anser Bernstein att det berodde på H:s dåliga beslut och inkompetens i experimentella/praktiska sammanhang; utan H:s dominerande ställning hade de tyska fysikerna sannolikt kommit närmare en bomb (stöds av uttalande av Hartecks).
Alltså måste jag komma fram till en rimlig tolkning av H:s utsagor. Frågan är om man ska förvänta sig en konsekvent hållning hos Heisenberg över åren. Efter kriget begär man att H. ska vara konsekvent från början till slut. Bernstein påstår att H:s handlande under kriget motsägs av senare utsagor om samma ting, t ex vad gäller beräkningar av den kritiska massan.
För att ta ställning till Powers/Bernstein kan man studera deras olika framställnings-metoder. Vid tolkning av materialet sätter Powers in det i ett speciellt sammanhang: Heisenberg tar hänsyn till vem han talar med. Det är förenat med stor fara att till fel person uttala sig i politiska frågor, som t ex tankar om krigets utgång, inställning till ett tyskt resp amerikanskt bombprogram. Anmärkning (m.a.p Powers kap.9-12): om Reiche 1941 framförde den enträgna uppmaningen till amerikanarna att påskynda bombutvecklingen på Heisenbergs initiativ, varför skulle H. då i samma veva vilja diskutera ett fysikernas bombmoratorium med Bohr?
Vad gäller Bernsteins metod vilar den på en utvärdering av Heisenbergs föreläsning på Farm Hall efter det att Hiroshima-bombningen blivit offentlig. Bernstein framför mycket negativa kommentarer om Heisenbergs (in)kompetens runt bomben, likaväl som om de andra tyska forskarnas okunskap.
#SAMTAL MED NILS BOHR
Krigsåret 1941 reste Heisenberg och Weizsäcker till Köpenhamn för att träffa kvantfysikens nestor Nils Bohr. En avsikt var att ta upp frågor kring de nya perspektiv som klyvningen av uranatomen öppnade. Köpenhamn var ockuperat av tyskar. Och samtidigt avancerade tyska arméer i Sovjetunionen och tycktes oövervinneliga.
2006.0131
Läser åter Powers redovisning av mötet i september 1941 mellan Heisenberg och Bohr (P.120-128). Hämtar också hem Bohrs aldrig avsända brev till Heisenberg om mötet, skrivna kring 1950 och 1962. Hur ska man förhålla sig till det Bohr skriver?
-Kring 1950:
Hvis noget i min opførsel kunde tyde på forskrækkelse lå det ... i efterretningen om at man, så vidt jeg måtte forstå, i Tyskland så energisk deltog i et kapløb om at komme først med atomvåben.
En ganske anden sag er at jeg dengang og siden altid har haft det bestemte indtryk at du og Weizsäcker havde arrangeret symposiet i det tyske Institut, og besøget hos os for at forsikre jer om at vi ikke led overlast [=övergrepp] og prøve på enhver måde at hjælpe os i vor farlige situation.
-I brevutkastet 1962:
[var det dog] en [meget] vanskelig situation at mødes og tale med nogen, der så stærkt som du og Weizsäcker udtrykte jeres sikre overbevisning om en tysk sejr... Naturligvis forstår vi godt, at det måske er svært for jer at holde rede på, hvordan I tænkte og udtalte jer på de forskellige tidspunkter under krigen...
Det jeg imidlertid særligt tænker på, er den samtale vi havde i mit kontor på Instituttet, og hvor jeg på grund af det emne, du bragte op, nøje [=noga] indprentede mig hvert ord der faldt. Det måtte jo gøre et meget stærkt indtryk på mig, at du straks til at begynde med udtalte, at du følte dig sikker på, at krigen, hvis den varede tilstrækkeligt længe, ville blive afgjort ved atomvåben.
Der fremkom derimod ikke fra Din Side nogen Antydning om at der blandt tyske Fysikere var Bestræbelser [=strävan (ansträngningar)] for at hindre en sådan udnyttelse af atomvidenskaben.
Ska man anlägga den komplicerade tolkningsramen att Heisenberg och Weizsäcker talade i två olika diskurser: 1/ den som måste användas i offentliga sammanhang, där varje ord kunde användas emot dem av Gestapo 2/ ett privat sammanhang där de samtalande fullständigt kunde lita på den andres diskretion (delvis vad Powers föreslår).
[se Jochen Heisenbergs synpunkter i anteckningen 2019.0509, sid 284 !]
Vidare att Heisenberg inte lyckades förmedla till Bohr vilken diskurs som vid olika tillfället gällde?
-Ta t ex detta brevavsnitt:
...høre fra de andre på Instituttet, at Weizsäcker havde udtalt, hvor lykkeligt det ville være for videnskabens stilling i Tyskland efter sejren, at du kunne hjælpe så væsentligt dertil.
Här kan en inställning hos lyssnaren/Bohr medfört att denne hörde ”(den tyska) sejren” medan Weizsäcker kanske sa eller underförstått avsåg ”krigsslutet”. Vidare att Bohrs betydelse för vetenskapens utveckling i Tyskland inte avsåg att få kriget avgjort med atomvapen, utan dess fredliga energiutnyttjande. Alternativt talade Weizsäcker endast om vetenskapens/kvantfysikens utveckling.
En sådan välvillig tolkning av vad Heisenberg och Weizsäcker egentligen avsåg stöds möjligen av att Heisenberg efter mötet, till Weizsäcker och sin hustru, uttryckte besvikelse över att han (H.) helt misslyckats med att förmedla till Bohr vad han avsett att säga. Det skulle kunna betyda att Heisenberg inte var klar nog i sitt ordval, genom att han använde kodat språk (enligt Bohr på hans kontor som kunde vara avlyssnat) så att Bohr kom att tolka in något annat än vad Heisenberg egentligen avsåg - Bohr skulle alltså ha totalt missuppfattat Heisenbergs avsikter. Kanske var Bohr så upprörd över den tyska ockupationen av Danmark att hans förhandsinställning gjorde misstolkningen naturlig. Men att göra denna typ av tolkning kräver att den enklare, rättframma tolkningen av Bohrs ord kan göras mindre antaglig.
Skulle en lösning vara att jag delar upp pjäsen i åtminstone två delar: en första del presenterar materialet/dialogerna så att franmställningen hos Bohr-Goudsmit-Bernstein framstår som uppenbart riktiga. En andra del framställer exakt samma förlopp/dialoger så att Heisenberg-Weizsäckers version förefaller uppenbart riktig. Till detta kunde jag eventuellt lägga en utvärderande del: ett samtal mellan Heisenberg och ? Goudsmit, eller Bohr? Eller en nutida person? I en anda av min sorts postmodernism? För att utveckla åskådarens insikter i kunskapsteori? /anm2016.0616: redan gjort i pjäsen Copenhagen!/
#FOLKMORDSVAPNET
Oppenheimer stod för den vetenskapliga ledningen vid utvecklingen av den amerikanska atombomben. Bomben över Hiroshima var en Uran-bomb, medan den över Nagasaki använde Plutonium. När kriget var över diskuterade den amerikanska militären om man skulle gå vidare med att utveckla än krafigare kärnvapen, vätebomben. Oppenheimer motsatte sig detta.
2006.0202
Läste Powers efterkrigskapitel: Thirty-seven; om hur man skulle gå vidare. Dels hur segrarna förhöll sig till de tyska forskarna. Dels också diskussionerna hos amerikanarna som spinner sig runt utvecklingen av den än kraftigare vätebomben. Vad gäller Oppenheimers situation inför denna fortsatta vapenutveckling - den belyser det moraliska dilemmat och gör mig melankolisk. Oppenheimer ..
It is clear that this weapon would bring about the destruction of innumerable lives. It is not a weapon which can be used exclusively for the destruction of military installations.... It carries a policy of exterminating civilian populations.
I klartext: a super bomb that might become a weapon of genocide.
För denna hållning blev han utsatt för ett hemligt förnedrande korsförhör, som ville utröna om han saboterade utvecklingen av superbomben. Det är deprimerande att se hur människor gör sig spökbilder av andra. Detta gäller väl särskilt den amerikanska militära ledningen.
Men också Goudsmit tycks mig självinstängd. Heisenberg försöker med honom gå igenom händelserna under kriget, men når aldrig fram. Goudsmit döljer något speciellt intryck han fått av Heisenberg. Gång på gång söker Heisenberg lösa upp knuten, men lyckas inte. Samma sak gäller tragiskt nog också Bohr från mötet 1941. Ingen av dem konfronterar Heisenberg med dessa gömda uppfattningar; och han kan då heller aldrig nå fram till dem med ett svar av det ena eller andra slaget. Deras uppfattningar cementeras. Powers försöker förtjänstfullt förklara omständigheterna kring detta. En stämning av hemligstämpel låg kvar över allas sinnen efter kriget, och den förstärktes av en tilltagande kallakrigs-mentalitet orsakad av spänningen mellan Sovjet och Väst.
Speciellt tragiskt är det när Goudsmits och Bohrs aldrig riktigt genomlysta hållning till Heisenberg et al sprids till vetenskapssamfundet i stort och till övriga samhället.
Jag försöker förstå de teoretiska aspekterna av bombkonstruktionen. Det förefaller vara viktigt om jag ska kunna bilda mig en egen välgrundad uppfattning om innebörden av FarmHall-protokollen. Bernsteins kommentarer till protokollen är snåriga. En väsentlig detalj är den kritiska massan; den mängd uran som krävs för att utlösa bomben. Den kritiska massan bestäms av av radien hos Uran-235 då två effekter balanserar: 1/neutronproduktionen 2/neutronläckaget vid ytan. Idag anser man att det krävs en massa mc=56 kg, vilket motsvarar radien rc=8.9 cm. Men dessutom ska man ta hänsyn till att den överkritiska massan kommer att hettas upp till gasform.
2006.0210
Jag har nu åter läst in mig på Powers framställning av Heisenberg. Man är naturligtvis alltid beredd att hålla med den senaste talaren. Nu återstår att ställa Powers slutsatser om Heisenbergs krigsmotiv mot Bernsteins (Powers sidan 452 och Bernstein sidan 46 och 185). Bernsteins förförståelse är i linje med Goudsmits, framförallt i bedömningen av Heisenbergs kompetens som fysiker.
#TYSK SEGER OCH SKULD
Hur ställde sig egentligen Heisenberg till Tyskland och Hitler under kriget? Förväntade han sig en tysk seger - eller ett nederlag?
2006.0214
Har läst (större delen) av Barbro Eberan (2002): ”Vi är inte färdiga med Hitler på länge än”. Som behandlar skuldfrågan. Dock från ett sidoperspektiv: hon gör en kartläggning av de oskyldigt skyldiga - det vanliga folket. Jag saknar perspektivet på dem som var aktörer och överlevde, alltifrån Speer till Heisenberg. Hur hanterade de sin skuld? Då och senare. Hade de en annan moral under Hitlerperioden? Vad hände när de övergick från att tro på Tysklands seger i kriget till insikten om ett oundvikligt och katastrofalt nederlag?
Var det kanske enklare för Heisenberg som vid något tillfälle sagt att han aldrig trodde på en seger? Jämför dock med det märkliga uttalandet 1944 hos Scherrer i Schweiz:
but it would have been so good if we had won (Es wäre so schön gewesen, wenn wir gewonnen hätten) (Powers s.402/24).
Hur ska man tolka detta? Detta ”wir” - det är svårt att göra skillnad på Tyskland och Hitler i detta uttalande. Men det finns också uttalanden av Heisenberg i början av kriget, då han inte tror det ska bli långvarigt; att Tyskland aldrig klarar ett krig på Hitlers premisser. Man kan jämföra med den rakt motsatta uppfattningen: Bohrs bestämda intryck från mötet 1941 är att Heisenberg räknar med Tysklands snara seger. Något som gjorde Bohr bestört.
Det finns fler fakta att referera till för följande tes: Heisenberg trodde på Tysklands seger i kriget, och han önskade den också. En sådan tes ställer flera frågor. Man kan tolka det så att Heisenbergs uppfattning mer skulle bero på att motsatsen: Tysklands nederlag, vore en kulturell/ vetenskaplig katastrof, än på att han önskade en fascistisk ordning – den hade han ju fått pröva på själv (som ”vit jude”). Som konsekvens av detta tycks följande gälla: om en tysk seger alltså möjligen var något Heisenberg hoppades på, tycks inte nyttjandet av en atombomb ha ingått i dess förutsättning. Möjligen beaktade han bombens massmordsegenskaper, något han då inte ville ställas till svars för. Han ville inte bli en del av Hitlers terror, som t ex raketkonstruktören Werner von Braun. Och var det kanske detta han ville tala med Bohr om - på detta tvetydiga vis?
[ Kommentar 2016.0616.. Ska man räkna med tre perioder för Heisenbergs inställning till en tysk seger?
1.. före krigsutbrottet 1939: Tyskland förlorade 1a världskriget – inte stor chans att situationen nu var annorlunda.
2.. tyskt anfall på Sovjet 1941: Hitlers djärva, segerrika angreppspolitik (Sudet-området, Tjeckoslovakien, Österrike, Polen, Danmark-Norge), samt inte minst intåget i Paris, tycktes motsäga antagandena i period 1; alltså tror Heisenberg på en tysk seger, vilket han uttrycker i mötet med Bohr.
3.. nederlaget vid Stalingrad, återtåget från Moskva; Heisenberg förstår nu att Tyskland kommer att förlora kriget (slaget vid Stalingrad utkämpades 1942.aug - 1943.feb). ]
#GOUDSMITS PROBLEMATISKA FRAMSTÄLLNING
Jag fokuserar Goudsmits och den amerikanska underrättelsetjänstens
framställning av de tyska krigsinsatserna. Det gäller här främst de tyska kunskaperna om förutsättningarna för en framställning av en atombomb. Goudsmit hävdar att tyskarna "did not know how to produce a chain reaction in a uranium pile. They did not know how to produce plutonium."
2006.0218
Jag har läst R V Jones Introduction (från 1982) till Goudsmit: Alsos (1947, 3rd printing 1988), samt Goudsmits eget förord. Jones, fil. dokt. i fysik, beskrivs som: one of the two British officers in charge of the captured German nuclear physicists secretly interned at Farm Hall; Prof... Director of Intelligence in the Air Staff, at the highest level. Jag ska längre fram återge hans omdömen om den tyska insatsen under kriget.
För att börja med Goudsmits redovisning av bombfrågan (Alsos, sidorna xxv-xxvi).
The plain fact of the matter is that
1..the Germans were nowhere near getting the secret of the atom bomb. Indeed, at the rate they were going, and the direction they were taking, it is anybody’s guess if they would have arrived at it at all in any practical period of time.
2..Months after our scientists had established, beyond the shadow of a doubt, the feasability of the atom bomb, the Germans were still only talking about the ”uranium problem” and the possibility of constructing a ”uranium machine”. They did not yet know how to produce a chain reaction in a uranium pile. They did not know how to produce plutonium. They knew only, perhaps with typical German arrogance, that if they could not make the bomb, nobody else could either...
These are some of the facts that were established beyond any possible argument by the Alsos Mission, of which the present author had the privilige to be the scientific head.
(mina styckeindelningar och markeringar)
Punkt 1 ovan är ett totalomdöme om tyskarnas insats fram till krigsslutet.
Punkt 2 preciseras inte till tidpunkt men torde avse tiden som följde på Fermis framgångsrika kärnreaktorförsök 1942.1202. Och det möte de tyska forskarna hade med Heereswaffenamt och Speer februari och juni 1942, där riktlinjerna för ett fortsatt uranprogram fastställdes.
Vidare skriver Goudsmit, s.178-9:
In a recent press dispatch Otto Hahn is quoted as stating: ”We knew that [plutonium] must exist, but we did not succeed in producing this substance.” Heisenberg, according to the Associated Press, said that he advised the German authorities that ”atomic explosives could be produced either by the separation of uranium isotopes or by building a uranium pile.” This is a typical careful statement, which makes our scientists believe that he meant ”of course” to use the pile to produce plutonium. He never thought of it; the pile itself was supposed to be the bomb.
Reaktor-som-bomb är den föreställning om det tyska uranprogrammet som Bohr tog med sig till USA efter mötet med Heisenberg 1941. Det bygger med all sannolikhet på ett missförstånd. Denna föreställning uttryckte även Walter Gerlach strax före kapitulationen - ett sista halmstrå; han var anmärkningsvärt nog högste ansvarig för det tyska uranprogrammet (!). Kanske utgick Goudsmit helt från detta.
Jones kommenterar: there is clear evidence that the plutonium possibility was known to Heisenberg; men han säger sig ändå förstå hur Goudsmits felaktiga intryck uppkommit. Det kan man kanske göra, men det ursäktar ändå inte Goudsmits tvärsäkra påstående i boken om motsatsen. Räddas Goudsmit av ett ord: they did not yet know?
Jag blir beklämd mot bakgrund av vad Jones skriver, en visserligen något inlindad kritik (av Goudsmit); därtill kommer vad vi numera vet t.ex genom Powers, men även genom Goudsmits vän Bernstein. Goudsmits attityd är överlägsen, för att inte säga föraktfull, gentemot det mesta av vad han möter bland Hitlertysklands ruiner, människor och efterlämnad verksamhet. Det kan tyckas (subjektivt) begripligt och berättigat (för en person som gjort hans erfarenheter), men de effekter som hans teser om det besegrade Tyskland får är skadliga. De ger inte en möjlighet att korrekt (objektivt) förstå och bedöma detta historiska skeende. Och det begär jag av en person med en bakgrund som betydelsefull forskare (inom kvantmekanik), samt en väsentlig aktör i amerikanska underrättelseoperationer.
Man kan se Goudsmits bok Alsos som ett försök att rädda ansiktet. Den förefaller vara ett uttryck för hur man i USA konstruerar en föreställning om motståndaren, inklusive ett sådant tyskt mål för atomforskningen (en bomb), för att sedan, när föreställningen inte bekräftas, söka rädda åtminstone något av den egna utgångspunkten. Hur skulle man förklara de enorma amerikanska insatserna om den tyska verksamhet som tänktes motiverade dem inte ens fanns. Men det sker till priset av att vrida till, eller till och med förfalska, fakta som diskvalificerar de egna utgångspunkterna. Goudsmits svartmålning av Heisenbergs person är härvid den mest motbjudande läsningen.
Hur långt kan judefrågan förklara, och ursäkta, Goudsmits framställning?
#SCENEN FÖR DRAMAT
Vilken är den scen som detta drama utspelar sej på? Tiden är 1945; ett tusenårsrike tar slut efter tolv år av barbari; en ny värld anas med helt andra förutsättningar och spelare. Vilka stämningar och tankar ockuperar människor i denna tid av förhoppningar och illusioner? Hur olika måste inte tysken Heisenbergs perspektiv vara jämfört med holländaren/ amerikanen Goudsmit! Hur gestalta ett ödesdrama av detta slag?
2006.0219
Jag köpte vid årsskiftet Wagner (1869-1876): Der Ring des Nibelungen på DVD med Bouléz som dirigent i Bayreuth. Jag har sett/lyssnat fram till och med andra delen: Valkyrian. För att få en bakgrund till dramat i Tyskland. Jag har av samma skäl börjat läsa den nyöversatta Thomas Mann (1901): Buddenbrooks och läst knappt hälften. Jag är mycket engagerad. Mann skriver mästerligt; märkligt att en 22-åring så pregant kunnat återge dessa yngre och äldre familjemedlemmars inre liv - och sönderfall. Wagners musik förtrollar mig; också här gestaltas en katastrof - i förföriska toner (!). Så detta ger mig väl tillträde till aspekter av tysk kultur; föreställningar och känslor.
Jag fick i detta sammanhang tanken att (också) skriva en roman kring Heisenberg med ett ödesdramas uppbyggnad. Det är väl framför allt Ringen som fått mig på dessa tankar. Här finns en stark spänningskomponent i det att kriget döljer aktörernas motiv för varandra; endast brottstycken av Heisenbergs uttalanden når genom underrättelsetjänster den allierade sidan (exempel på information i motsatt riktning saknas egentligen). Tolkningar av uttalanden färgas allmänt av farhågor och fördomar och ger upphov till missförstånd. Vissa missförstånd övervinns; andra permanentas och skapar en giftig efterkrigsatmosfär. Här finns några klimax; i första hand tillfället då nyheten om den amerikanska fällningen av uranbomben över Hiroshima briserar bland fångarna på FarmHall; men också den amerikanska attentatsplanen mot Heisenberg som kulminerar i Schweiz 1944; Goudsmits efterforskningar av sina föräldrars öde - och dess tragiska klimax i de tyska dödslägren, samt dess efterspel och hoptvinning med andra trådar i dramat.
Just en berättelses karaktär av ödesdrama förutsätter också att en högre mening uppenbaras; men jag tänker inte låta någon slags romantisk mytologi uppstå kring detta – målet måste vara att ge läsaren/åskådaren verktyg att förstå tillvaron, att ge henne ett korrekt, historiskt grundat perspektiv på sin plats i nuet – så långt det är mig möjligt.
Kolla mot avsnitten tolkning och sanning i min avhandling. Kanske platsar idén om en överkonstruktion: att det skulle finnas en form för sanningen innan den uttalas, men att själva uttalandet innebär att denna bryts genom den språkdräkt den ges; något som i sig bär på en tolkning - meningsfull inom en specifik diskurs, mer eller mindre adekvat i andra sammanhang. Komplikationen kan beskrivas som att Heisenberg och Goudsmit rör sig i olika meningssammanhang, inom olika diskurser. Deras handlingar och ord refererar väsentligen till olika praktiker. Några av dessa olikheter är :
-Heisenberg: diktatur, tysk.kultur
-Goudsmit: underrättelsetjänst, judisk/holländsk/amerikansk invandrar.kultur
Fysikersamfundet är dock gemensam. Samtidigt som Goudsmit ger uttryck för både beundran och underlägsenhetskänslor gentemot kollegan Heisenberg; G hamnar i ett moraliskt fördömande av personen H. Vilka mekanismer ligger bakom? Hämta synpunkter från psykoanlytiker (David T? (Igra!))?
Här verkar berättelsen svälla ut. En pjäs måste nog begränsas i tid och rum – det ligger en hög grad av estetik i detta; fokus och elegans. Att väga mot angelägenhet och historisk läxa. Intressant balans/ motsättning här mellan estetik och etik.
. . .
#DRAMATISERINGAR
När jag gjort research till min pjäs har jag stött på andra försök till dramatisering av händelserna på Farm Hall. Jag hoppar fram i tiden för mina arbetsanteckningar för att kommentera dessa andra pjästexter.
Här är de pjäser jag stött på ..
> Nick Perry (1992): Hitler's Bomb examining the reasons for the failure of the German nuclear weapons program; a BBC drama-documentary .
> Alan Brody (2008): Operation Epsilon, a play by at MIT (Boston), in New York 2010 directed by Andy Sandberg, 2013 in Cambridge (Mass). London 2023.
> Adam Ganz (2010): Nuclear Reactions, on BBC.
> David Cassidy (2017): Farm Hall and the German Atomic Project of World War II
> Katherine Moar (2019): Farm Hall, a staged reading in Bath, a full production in Bath, Oxford and London 2023.
Alla utom Cassidy finns upptagna på Wikipedia/ Operation Epsilon; jag har lagt till ..
> Lasse Rabenius (2022): The Bomb at Farm Hall. The drama explores themes of truth, responsibility and guilt. Apart from dramatizing the Operation Epsilon transcripts, the play covers events at the last German `Uranmaschine´ facility, as well as interrogations of members of the `Uranverein´ later interned at Farm Hall, and a post-war correspondence between the play's main characters, Werner Heisenberg and Samuel Goudsmit.
2023.0510 Brodys pjäs verkar vara en intressant satsning; jag har dock inte kunnat läsa den. Det jag har kunnat bedöma är Cassidys och Moars pjästexter och finner att de har allvarliga brister.
> Cassidy är ingen dramatiker - han gestaltar inte händelser, utan lägger information som prat i munnen på karaktärerna; spelet faller ur ramen för ett pågående händelseförlopp; oprofessionellt.
Vidare.. Cassidys dialog bygger inte tillräckligt väl på dokumenten. `Karaktärerna´ Heisenberg och Goudsmit i 1:a scenen har ett taffligt sätt att uttrycka sig. Han porträtterar personerna så fyrkantikgt att det är helt obegripligt att de skulle tillhöra samhällets vetenskapliga toppskikt.
> Moars pjäs är helt enkelt inte bra. Det finns några goda ideer, särskilt i slutet, men de bottnar inte i dokumenten. Och inledningen är förfärlig: sex internerade tyska forskares repliker stöds inte av de personligheter som dokumenten visar upp, trots att deras namn utnyttjas.
En del av Moars problem är att inte alla tio forskare deltar i pjäsen.. det betyder att Moar fått kollapsa flera personer i en. Till exempel saknas Harteck och Gerlach. Och Korschings kritiska synpunkter i ett kritiskt läge. Fel person får säga saker; det uppstår ett glapp mellan deras åsikter och deras personlighet; som det nu framförs i pjäsen.
Ett annat problem är att Moar velat genomlysa motsättningen mellan Heisenberg och Diebner. Diebner har tilldelats en verbalt kraftfull roll, vilket det inte finns underlag för i dokumenten - i vissa stycken kan detta driva fram en intressant dramatik. Men Moar har gett avkall på sanning och rättvis gestaltning av personer, så att vi inte får ett korrekt underlag för tankar och diskussioner om den avbildade tiden på Farm Hall.
Några nedslag i Moars pjäs..
De intresantaste scenerna förekommer i Act Two, scen 9 när Hahn medddelar de andra om Rittners uppgift om Hiroshima, scen 10 där bombens storlek diskuteras, samt scen 12 när den så kallade versionen (von Laues `Lesart´) av de tios motiv, kunskaper och moral diskuteras och ansätts.
□ Scen 9.. När Hahn kommer från Rittner med beskedet om bombningen av Hiroshima utbryter inte förvirring och uppståndelse, bara en matt diskussion huruvida det kan vara sant..
Weiz: What?
Dieb: Say it again, Hahn.
Hahn: The Americans have built an atom bomb,
and they have used it against Japan.
Pause
Laue: Oh my God...
Bagge: When?
Hahn: This morning.
Pause [ ...o.s.v i samma stil ]
Det är verkligen tamt. Så här ser min gestaltning ut [ref. Bernstein.120ff] ..
Scenbild: Salongen (Living-room)
Rummet i mörker förutom ljuset från radion.
De tio tyska forskarna fokuserade på BBCs nyheter om bomben över Hiroshima.
● När nyhetssändningen slutar tänds en golvlampa
● Alla i mun på varandra ..
Harteck /de kan ha gjort det med centrifuger…/
Bagge /eller diffusion… de bestrålar det med…/
Harteck /eller använt mass-spektrografer i enormt antal, billiga; en sån kunde kosta hundra dollar. Det kan vara möjligt att få fram ett milligram per dag, av Uran-235. Man kunde göra det med hundratusen mass-spektrografer…/
Heisenberg /naturligtvis kan man göra det på det sättet, och de tycks ha arbetat i den skalan, etthundraåttiotusen människor arbetade med det…/
Harteck /vilket är hundra gånger fler än vi hade.
Korsching Det visar att amerikanarna kan arbeta koordinerat i stor skala; det var aldrig möjligt hos oss. Alla sa att de andra i gruppen var mindre viktiga.
Gerlach (upprörd) Det kan man verkligen inte slänga ur sej så där om vårt Uran-projekt! Det är svårt att tänka sig en större samarbetsvilja och ömsesidig tillit än i vår grupp. Det fanns ingen som påstod att de andra var oviktiga.
Korsching Inte öppet, naturligtvis.
Gerlach (skriker) Inte bakom ryggen på nån heller! Kom inte med sådana anstötliga påståenden! Det finns alltför många här som vet hur det verkligen förhöll sig!
Hahn (lugnande) Vi kunde förstås inte arbeta i den skala som amerikanarna…/
Ett (mindre) fel hos Moar är en replik som Weizsäcker sägs yttra: "If they have made a bomb, they were damn good at keeping it secret". Detta uttalades enligt protokollen av Hahn. Och när Heisenberg säger att det kanske är en bluff, är det i själva verkat von Laue som säger det i transcripts.
Att lägga följande replik i Heisenbergs mun är lite allvarligare, eftersom det möjligen skulle ha kunnat sägas av Bagge: "America has hijacked another German discovery - Hanhs nuclear fission...". Eller så kunde Wirtz ha sagt det, men han finns inte med i persongalleriet i denna pjäs.
Dock intressant, åtminstone dramatiskt, när Moar låter Hahn lägga ut texten kring Heisenbergs kompetens som fysiker: "When we started I was convinced that if you couldn't do it, it couldn't be done". Det skapar en spänning inför kommande scener, då orsaker till misslyckandet diskuteras. Heisenberg replikerar: It can't be done. Varvid Weizsäcker säger: It can because they have done it.
□ Sedan i scen 10 kommer ett allvarligare fel: Diebner mobiliserar mot Heisenberg. I den första attacken säger Diebner: I find it a disgrace if we, the physicists who work on it, you, the man who made it possible in the first place, cannot understand how an atom bomb has been produced, in theory, at the very least. Den som säger något snarlikt är Heisenberg! Minst av alla Diebner.(se Bernstein p.119).
Diebner fortsätter attacken mot Heisenberg (inte trovärdigt, men intressant fråga).
Först Hahn (korrekt): I thought one needed very little Uranium-235 for a bomb. You told me it would take fifty kilograms, now Bagge says two tonnes?
Heis (korrekt): I wouldn't like to commit myself to any figure right now.
Diebner (ej korrekt, ty Hahn ställer denna fråga): But which is it? Fifty kilograms or two tonnes?
Heis (helt otroliga, ej korrekta, svar): Does it matter?
Diebner: Of course it does.
Det är förstås dramatiskt effektfullt att ställa Diebner mot Heisenberg i en konfrontationa av detta slag. Men detta skedde aldrig. Det var inte Diebners stil; han var mycket återhållsam. Det var Hahn som påminde sig vad Heisenberg en gång sagt om bombens storlek, och nu utmanade honom i denna fråga.
Det är allvarligt att iscensätta felaktigheter av detta slag. Det gör det inte lättare att tolka och förstå vad det var som egentligen hände. Här har Moar bortsett från verkligheten och valt ett renodlat dramatiskt perspektiv. Det kan inte godkännas.
Likaså problematiskt blir Moars val att lägga Hartecks insats och repliker i en annan karaktärs mun, som här:
Bagge: Perhaps they (de allierade) have done it (the atom bomb) with Proactinium. Or element 94.
Likaså får Bagge ta vad som egentligen var Gerlachs uttalande:
But what were we working for? som svar på Heisenbergs utalande: It would have been a much greater tragedy if we had got there first.
□ Sedan scen 12 som är en dramatisk konstruktion för hur forskarna rationaliserade sitt "misslyckande" att framställa en atombomb (före de allierade). Det finns inte så här mycket och detaljerat underlag för replikskiften och ytterst hur man resonerde. Det är en tolkning, som bygger på att Diebner skulle spela en aktiv roll, vilket är en renodlad fantasi. Det är roligt att läsa, men helt osannolikt att det gått till så här. Moar missar helt diskusionen med rustningsminister Speer och krigets realiteter. Hitlers order var att varje satsening av personal och resurser måste kunna bidra till den tyska krigsinsatsen. Heisenberg menade att de inte hade modet att utlova några snabba och användbara resultat; om de hade misslyckats med bomben hade de varit ett huvud kortare.
Moar tycks mena att Heisenberg saboterade framställningen av en bomb genom att hävda att den skulle kräva flera ton renframställt Uran-235. Och detta är ju något Thomas Powers också diskuterar, men med dokumentärt material. Likaså diskuterbart är hur snabbt och korrekt Heisenberg kunde visa efter vilka fysikaliska principer en atombomb praktiskt skulle kunna framställas. Moar är inne på samma linje som Powers. Men här är Bernstein en bättre guide.
Moars pjäsinledning ska vi inte tala om - den är grotesk.
Min sammanfattning: detta är mycket lite en pjäs om de tio internerade tyska forskarna på Farm Hall. De är ett fantasifullt dramatiskt kammarspel, inte mycket mer.
(c) Lasse Rabenius
