Mina reflektioner vid lanseringen 23 april 2016

Alla lyckliga författare är sig lika. Olyckliga författare däremot är olyckliga var och en på sitt sätt. Underförstått: olyckliga författare skriver på sitt alldeles egna unika sätt. Författaren Niccolo Ammaniti uttryckte något liknande: Är du lycklig skriver du inte en roman.
Min olyckliga tid inleddes den 6 september 1995: då skrev Enid Blytons dotter till mig att ’I don’t think the Enid Blyton Company will accept your manuscript The Promised Island as, apart from copyright reasons, her readers certainly would not accept a darkened picture of my mother’s literary figures’. Och ‘I think you would be much better off writing your own novels.’ En olyckligare början är svår att tänka sig. Fortsättningen blev precis så som receptet för enastående litteratur föreskriver: när jag i min desperation vände mig till en akademisk auktoritet på området, David Rudd, svarade han att ’most fanficion authors keep their things in a drawer.’ Det är klart att jag blev olycklig.

Om ni nu lutar er skönt tillbaka ska jag berätta lite mer om denna för författare så lyckosamma olycka.. genom att anspela på en verkligt olycklig författare.. eller hur var det egentligen?

1954 gavs Enid Blytons äventyrsbok Fem söker en skatt ut på svenska. Det intressanta är att det var Astrid Lindgren som tog Enid Blyton till Sverige. Och det är inte så svårt att tänka sig varför – Pippi Långstrump kom ut 1945 på Rabén och Sjögren, och strax därefter anställde förlaget henne. Det är inte långsökt att jämföra en av Fem-böckernas personer, George, med Pippi. George bryter mot det vi idag benämner könsmaktsordningen, liksom Pippi. För att börja med George, så är hen trots namnet flicka, och vägrar att svara när hon tilltalas med sitt riktiga, hemska namn Georgina. Hon befinner sig i häftigt uppror mot tidens föreskrivna flick- och kvinnoideal; observera att Blyton skrev den första Fem-boken redan 1942. Pippi gör också uppror mot tidens konventioner, men tycks höra till en senare generations pirater. Hon förnekar inte sitt kön; hon gör framförallt uppror mot fantasilösheten, och är snarast en förelöpare till 60-talets allmänmänskliga frigörelse från alla auktoriteter.

Den här, inte oväsentliga, skillnaden mellan figurerna Pippi och George får konsekvenser, och upproren ser också olika ut. Så här utstuderat tänkte jag inte när jag skrev en fördjupning av Enid Blytons George och de övriga barnen i hennes Fem-boksserie. Jag vet att jag tänkte att det fanns en psykologiskt intressant problematik i George uppror; att det är något i Blytons text som inte förs vidare till sin fulla konsekvens. Kanske för att de fem barnen stannar kvar i en förpubertal värld, trots att det gick 21 år innan Enid Blyton skrivit den sista boken i serien. Detta var utmaningen: vad händer när de fem lämnar barndomens magiska domän?

Nu måste jag säga att jag skrev boken Den förlorade ön före år 2000, innan dagens trans-perspektiv var aktuellt, eller ens uppfunnet. För mig handlade det om att fördjupa och problematisera personen George/ina, och då inte utifrån en alternativ könsidentitet, utan i perspektivet: att göra uppror mot könsojämlikhet. Alltså detta att George i sin omgivning inte tillåts välja intressen och aktiviteter, utan tillskrivs och pådyvlas sådana av en patriarkal ordning.

Hur vore det alltså att `extrapolera´ Blytons person George; att föra henne från Fem-böckernas barndom in i en oskriven pubertet. Vad händer med hennes könsöverskridande ambitioner när hennes kropp signalerar en kvinnlig tillhörighet som hon inte velat acceptera? Hon är helt ensam med denna fråga; ingen i hennes omgivning förstår den akuta kris hon hamnar i – inte heller hon själv.

Jag tänker mig att pubertetens kroppsliga förändringar blir problematiska för George; trots att hon redan tidigare som flicka mött ojämlikheten och svarat på den. Varför hamnar hon nu i en akut livskris? Det handlar om en ny fråga, hennes sexualitet; om vilken riktning den ska ta och vilket innehåll den ska få.

Man skulle kunna belysa den här frågan genom att observera att Enid Blyton vid ett tillfälle förklarat (snarare antytt) att personen George speglar henne själv. Enid Blyton valde att bilda familj, föda två barn, och ingå två `heteronormativa´ äktenskap. Så vitt jag kan förstå hade hon en kvinnlig identitet. Frågan är hur hon egentligen ställde sig till könsojämlikheten. Allt tyder på att hon anpassade sig till tidens rådande normer (1940--60). Hennes fiktiva person George är i så fall en kryptisk, omedveten protest, en protest som hon visserligen introducerade i de första böckerna, men som hon gjorde allt för att korrigera i de senare böckerna. Kanske finns här kärnan i Enid Blytons komplexitet som person.

Enid Blyton skrev minst 762 böcker och ännu fler artiklar och noveller. En gedigen biografisk bas las av levnadstecknaren Barbara Stoney, vilken kan ställas mot Enids tillrättalagda självbiografi The Story of my Life. Det motsägelsefulla är att hon så fullständigt gick upp i sin profession som barnboksförfattare, samtidigt som hon gravt försummade sina egna barn. Det framgår i de förfärande berättelser dottern Imogen Smallwoods skriver ner om sin ‘mor’. I en scen berättar dottern att hon länge trodde sig tillhöra Enids tjänstefolk: hon behandlades som de, och fick ju veckopeng med precis samma opersonliga rationalitet som de andra i hushållet.

En rakt motsatt uppfattning av Enid Blyton kommer fram i Owen D. Andrews karaktäristik i New Edinburgh Review (1978): Enid Blyton is the most savagely anti-parent author of her time. Han fortsätter..
In fact there is a deep thread of hostility to both mothers and fathers in the books. Her own biography supplies very simple reasons. As a child she disliked her mother, had a fairly large size in Electra complexes, felt that her mother sought to repress her creative energies.. Her father, whom she adored, left his wife when she was twelve..
She opens up a conspiracy with the child, and she is on the child’s side..
Detta är något av det vackraste som skrivits om Enid Blyton.

Frågan är om Enid Blyton var olycklig? -- Att döma av kritikerkåren var hon det inte – jag menar, de flesta ansåg inte att hon producerade särskilt högtstående litteratur precis. – Lycklig alltså! Om man däremot går och ser en chockerande, biografisk film, Looking for Enid, framförs tesen att det bakom en rigoröst upprätthållen fasad fanns en djup tragik.

Jag är tillbaka där jag började:
”Är man lycklig skriver man inte en roman.” Ingen bra i alla fall. Mitt upplägg kan ju tyckas lustigt, men jag har svårt att släppa det kontroversiella hos författaren Enid Blyton.
Jag skrev vidare på hennes historier, som väl egentligen handlade om henne själv. Och jag tänker att jag med detta går i dialog med ett författarskap och ett liv. Och kanske utvinner något mer ur hennes material än vad hon själv kunde se, eller vågade se, eller tillät sig att se.