till startsidan
Den förlorade ön
the unspoken story of the Blyton Five

© Lasse Rabenius, 2016.0408

(ur inledningen)

ENID BLYTON
Sommartid kom det från verandan: hennes skrivmaskin kunde låta som en avlägsen kulspruta i ett före detta krig. Det aldrig upphörande knattret tycktes vara bortom all kontroll; resultatet var fruktansvärt :


Visa boken
- Vi tänkte ro ut till ön, sa hon.
Vädret var lämpligt. De kunde ta med sig proviant.
- Vad säger du, sa hennes mor vänd till fadern.
- Visst kan de åka, svarade han. Det gäller att passa på, för snart lär det inte vara möjligt.
De stirrade på honom, förvirrade.
- Ni förstår, vi har fått ett lysande anbud på ön. En herre tänker köpa Kirrin Island och göra om ön till en trevlig semesterort.
Hon gav ifrån sig ett kvävt skrik. Ögonen brann.
- Du kan inte sälja min ö! Jag vill inte sälja.
Fadern höjde ögonbrynen.
- Var inte dum, sa han. Den är egentligen inte din egen, det vet du. Den tillhör din mor. Vi är i stort behov av pengar. Du kan få många andra fina saker, om vi avyttrar ön.
- Jag vill inte ha några fina saker. Ön är det enda jag vill ha. Mamma! Mamma! Du sa att det var min, du vet att du sagt att den var min. Jag trodde dig.
1942 skrev hon Five on a Treasure Island. Sedan skrev hon tjugo till. Det var en besvärjelse. Den kunde tyckas framgångsrik, men krävde ständigt nya offer. Hennes slakt på språket väckte uppseende, och Litteraturens gamar kände förruttnelsen lång väg. Så 1965 skrev hon ett sista kapitel - trodde de. Men de hade fel. Ty den 27 juni 1968 hände det att ...
fortsätt