2011.1212    Hedda Gabler idag

   Ibsen: Hedda Gabler
      på Dramaten, Stockholm
   Regi: Eva Dahlman
   Scenografi och kostym : Lehna Edwall
   Medverkande: i huvudrollen Maria Bonnevie

2012.0107    Kaurismäki: Mannen från Le Havre

2012.0120    Bergtagen av Thomas Mann

     Roman, original på tyska 1924
     ny svensk översättning 2011
     översättare Ulrika Wallenström

Jag läste med stor behållning Thomas Manns Buddenbrooks när den kom i nyöversättning av Ulrika Wallenström 2005. Som framhållits av andra är den svenska texten en ren njutning. Den ensam bär en stor del av ansvaret för att jag så intensivt läste de 660 sidorna. Så mycket märkligare att den nu aktuella översättningen av Bergtagen brister. Det förefaller som boken fått en ny oerfaren redaktör, eller som om Wallenström nu saknar de kollegor som tidigare gett henne kompetent stöd. Det är i alla fall svårt att inte tänka i sådana banor, eftersom det är svårt att förstå att det är samma översättare som tidigare. Trots det når Manns verk fram fuller väl; man ska inte överdriva den här aspekten på texten.
     Om jag koncentrerar mig på Manns text är den vidlyftigt tysk i sin meningsbyggnad. Den kräver tillvänjning innan man har alla bisatser och utvidgningar i huvudet vid meningens slut ett tiotal rader längre ned på sidan. Men med en bok som man inser omfattar närmare 1000 sidor ställer man snart in sig på en läsrytm bortom en korthuggen svensk/anglosaxisk prosa. Kanske Mann behöver den här bredvingade formen för att fånga vidlyftiga filosofiska utsvävningar som är ett av textens bärande element.
     Ett sådant genomgående filosofiskt resonemang rör tiden – den obevekligt objektiva kontra den subjektivt upplevda. Einsteins allmänna relativitetsteori från 1915 må ha inspirerat till Manns funderingar kring den fysikaliska tidens och rummets förrädiska karaktär – det är ändå främst den psykologiskt betingade tidens märkligheter som är i fokus. Och det är här inflytandet från människorna på kurorten Berghof och vistelsen där ställer till det för huvudpersonen Hans Castorp. Hans världsbild vänds mer eller mindre upp och ned, berget tar ett magiskt grepp om människorna, så att deras åskådning och moral förvänds. Anstaltens föreståndare, hovrådet Behrens, dirigerar verksamheten med en skämtsam, diagnosvrängande jargong. Ingen tycks veta hur länge kuren kommer att vara. Så frågan är om Hans Castorp kommer att lämna kurorten överhuvudtaget. Detta är det bärande spänningsmomentet.

2012.0517    Strindberg i Tribadernas natt

     P O Enquists pjäs på Stockholms Stadsteater
     i uppsättning av Tommy Berggren, scenografi Anna Asp
     med Shanti Roney som Strindberg, Marie Richardson som Siri,
     Lina Englund som Marie David och Richard Forsgren som Schiwe

Det finns ett problem med uppsättningen för kritikerna: Strindberg framställs svagröstad, dämpad och nästan försagd. Just så som han antagligen var i verkligheten. Det stör kritikerna. I pjäsen saknar skådespelaren Shanti Roney den Strindbergska elden – dramatiken i den stores utspel. Det här är mycket intressant.
     Hur förhåller sig pjäsen och uppsättningen till den verkliga förebilden? Hur ska den förhålla sig? Inte som 'ett till ett', som man säger inom matematiken. Man brukar tala om att skruva upp verkligheten till dikt. Om det ska göra sig. Strindberg uppskruvad till Ernst-Hugo Järegård. Hela vägen. Först en dramatisk förtätning av Enquist, sedan en scenisk stegring av Järegård. Det är inte lätt att vara Strindberg.
     I Enquist/Bergenstråhles TVserie om Strindbergs liv praktiserar Tommy Berggren Strindberg. Rollen är kameleontisk: inför den förförda skärgårdsflickan spelar Berggren upp en scen ur något historiskt skådespel med en dramatisk bravur som Berggren är mäktig, i en annan scen kommer en annan Strindberg till tals: han prövar in på Dramaten som skådespelare och misslyckas kapitalt: Strindbergs blyghet tystar hans stämma till den grad att auditoriet undrar när han tänker börja. Det är, föreställer jag mig, mer av Strindbergs predikament på den sociala scenen – han gör sig inte. Man kan tänka sig att Berggren här fick insikt om personen Strindbergs rollkaraktär och i den nu aktuella pjäsen Tribadernas natt velat förverkliga den.
     Jag tror alltså att Tommy Berggren rätt uppfattat personen Strindberg. Det var Strindbergs tillkortakommanden på den sociala scenen som till stor del drev hans litterära projekt. Det var med pennans hjälp han kunde kompensera sig för de oförrätter han upplevde sig vara utsatt för.
     Den intressanta frågan är om personen Strindberg kan placeras på scen i en pjäs utan att man gör våld på hans person. Har kritiken rätt i att Berggrens nu aktuella uppsättning saknar något – och med mitt tillägg: bara för att den ligger alltför nära verkligheten?
     Det finns en mer eller mindre dold motsägelse i att gå på teater och förvänta sig teater – och samtidigt tro att man ska komma verkligheten närmare, som i detta fall, komma Strindberg närmare. Vill man förstå Strindberg kanske man bör förhålla sig vetenskapligt till det hela; snarare läsa Lena Einhorns studie av Siri von Essen än gå på teater. Hennes ambition är, tror jag, att med redovisade källor fördjupa bilden av Strindberg, där så är möjligt.
     Så vad är en pjäs? Inom konst och litteraturen brukar man ju hävda att man där kan uppnå en större sanning än den som kan tillåtas att utvecklas i en torr forsknings­rapport. Än mer så från en scen då, kan man förmoda. I konsten kan intuitioner och aningar få plats. Men scenen är också en konstform med vissa dramatiska krav, som materialet kan tvingas in i, och då på bekostnad av sanningen. Så här finns ett dubbelt budskap. En möjlighet är att nydanande dramatik finner nya former för att förmedla sanningar som inte tidigare medgivits inom berättandets konventioner. Här må Strindberg ha uppnått något gentemot Ibsen. Dock är teater alltid form. Livet självt är det aldrig.
     Mitt resonemang har rört Strindbergs person, personlighet. En annan fråga är vad som hände den där natten i Grez, då Marie David medgavs en avskedsfest. Det skildras förtäckt och överdådigt av Strindberg och fragmentariskt av andra deltagare. Och bildar nu klangbotten för Enquists pjäs. Klart är att Strindbergs personlighet spelar en roll här.

2013.0315    Lore och den banala ondskans undergång

     Filmen Lore i regi av Cate Blanchet
     profilerad mot boken Soldater - om kamp dödande och död
     av historikern Neitzel och socialpsykologen Welzer

Jag såg filmen Lore. Regisserad av Cate Shortland från Australien, med dialog på tyska. Ämnet är Nazitysklands sammanbrott gestaltad genom en familj som haft Fürern som sin ledstjärna och där man får förmoda att åtminstone fadern varit involverade i regimens förbrytelser. Vi får följa de fem barnen i familjen sedan de lämnats av föräldrarna som internerats eller överlämnat sig till de allierade. Det äldsta barnet, Lore, får en knapphändig instruktion hur de ska ta sig från Schwarzwald till morföräldrarna i Hamburg genom ockuperade zoner. Det är en vandring från Hitlertyskland till verkligheten bortom de myter som odlats under kriget, bland annat den i det längsta fasthållna övertygelsen om slutsegern.
     Medan jag såg filmen kunde den kännas mager. Det var för mycket gröna träd, fält och närbilder av gående, stående, springande ben. Efteråt dröjer sig filmscener kvar med desto större styrka. Slutet är starkt och bildmässigt dramatiskt, utan ord. Här gestaltas i ett ansikte, i stampande ben, ett psykologiskt sammanbrott. Vidare ser jag flera känsligt infogade teman som finns kring den pojke som slår följe med barnen: judepolitik, brutalitet, överlevnadsinstinkt, gryende sexualitet.
     Filmberättandet är ordknappt. Det har sina fördelar i ett medium som film, som kan fokusera på bilden som bärare av skeendet – ansiktsskiftningar och fysiska handlingar. Men jag saknar en mer genomförd berättelse byggd på dialog. Det finns så många frågor och problem som behöver ett sådant format.
    
Reflektionen infinner sig sedan jag igår besökt ett DN-regisserat samtal på Armémuseum med två tyska forskare. Forskarna Sönke Neitzler och Harald Welzer redovisade avlyssnade samtal mellan tillfångatagna soldater i den nazityska krigsmakten under det att kriget pågick (Neitzler & Welzer: Soldater. Om kamp, dödande och död. Brombergs förlag). Den väsentliga aspekten av samtalen är att de utspelar sig utan det facit som dagens betraktare har lyxen att anpassa och frisera sina åsikter med. 1941 eller 1943 vet ingen hur kriget ska sluta. Och detta ger dagens forskare en möjlighet att förstå de motiv som vägledde den tyska sidans alla olika aktörer och medaktörer.
     Med i panelen fanns Elisabeth Åsbrink som skrivit boken Och i Wienerwald står träden kvar, om en ensaminvandrad judisk pojke i småländska Emtaryd, uppväxtort för IKEAs Ingvar Kamprad. Imperiebyggaren Kamprad kom att engagera denne Otto Ullman i sin verksamhet och även framhålla hans förtjänster som medarbetare och människa. Det anmärkningsvärda är att Kamprad hyste en oförblommad beundran för det svenska nazistpartiets ledare Per Engdahl, och även var medlem i partiet. Här ställs alltså en fråga på sin spets. Hur förklarar Kamprad sin sympati med den nazistiska ideologin och sin vänskap med juden Otto Ullman? De klargöranden Åsbrink lyckas få fram vid en intervju så här i efterhand är magra.

     Åsbrink framhöll under samtalet den historiskt sett extrema brutaliteten, våldsutövningen under andra världskriget - judeutrotningen, civilbefolkningens lidanden vid bombningar, soldaternas våldtäkter, bland annat. Hon framförde tesen att vad det gällde tyskarna berodde detta på en vägledande nazistisk ideologi. Forskarna tyckte sig se ett annat och farligare mönster i sitt material. De har digitaliserat hundratusentals sidor protokoll och kunnat skanna dem på ord som präglade den nazistiska ideologin och propagandan. De fann att dessa ord och uttryck i stort sett saknades. Detta faktum talade alltså mot Åsbrinks tes. Det verkar därför som om ondskan var banal, för att tala med Hannah Arendts ord. Och det i verklig bemärkelse denna gång, till skillnad från fallet Eichmann, som var Arendts fokus. Dessa forskare liksom andra kritiker menar alltså att Arendts analys var felaktigt applicerad på Eichmann – dennes handlingar förklaras verkligen av hans nazistiska övertygelse. Medan samma analys tillämpad på den vanlige tyske soldaten vore relevant. Den genomsnitttlige soldaten var ingen speciell, ondskefull typ, han var som du och jag. Folkrättsbrott som de under det andra världskriget kommer att inträffa igen.
     Vad speciellt Welzer ville förklara våldsamheterna med var soldaternas rationalisering av extrema handlingar med att det i själva verket var de som var offren! Tänk på Hitlers tes att det tyska folket förråtts av en judisk-bolsjevikisk konspiration i det första världskrigets slutskede: Tyskarna stod obesegrade i löpgravarna mot Frankrike när Tyskland underminerades inifrån av kommunistiska soldat- och matrosuppror samt av upprättandet av rådsrepubliker som konfronterade den kejserliga centralmakten. I fokus för den senare nazistiskt formerade propagandan stod judinnan Rosa Luxemburg och antimilitaristen Karl Liebknecht – vilka båda mördades av fascistiska frikårer 1917.
     Welzers tes är alltså att den vanlige tyske soldaten kunde förklara att han inte skulle kunna begå några handlingar i strid med kultur och moral, men att han sedan i krigets sammanhang mycket väl kunde delta i och genomföra ojämförliga förbrytelser mot samma moral och mot folkrätten. Hans skäl skulle vara att tyskarna var större offer för oförrätter än de människor som de avlivade, med typexemplet judar. Man erinrar sig liknande bevekelse­grunder hos serbier för folkrättsbrott begångna mot bosnier i det jugoslaviska upplösningsdramat.

2013.0329    Trollkarlens lärling

     Filmen Bakom stängda dörrar i regi av François Ozon
     (fransk titel: A la maison)

Filmen har en skola i Frankrike som botten för denna historia. En lärare i franska har modernt tråkiga elever, fantasilösa och med bristande språkbehandling. Han ger dem övningsuppgifter, som det sedan blir ett straff att rätta. Tills han får en elev med avvikande begåvning. Snart utspelar sig en avancerad lek; eleven levererar texter och läraren undervisar honom om berättandets konster: vad som krävs av en text för att den ska fånga läsarens intresse. Eleven söker ständigt uppfylla lärarens krav.
     Läraren framhåller att en berättelse behöver en dramaturgi. En huvud­person måste söka uppnå ett mål, men också hindras på vägen. Om hindret är en mänsklig motståndare måste denne ha en tillräckligt intressant personlighet för att ge huvud­personen ett värdigt motstånd och adla dennes kamp. Problem med lärarens upplägg uppstår när det visar sig att huvud­personen är eleven själv och att denne skildrar sin egen verklighet. Med den föreskrivna dramaturgin duger inte verkligheten som den är. Eleven blir tvungen att göra sitt bästa för att justera den.

     Det är här, när fiktionen blandas med verkligheten, då bild och avbild inte ens är åtskilda, som en intressant diskussion om berättandets villkor uppstår. Inte minst idag då var och varannan roman är fiktionaliserad verklighet. Ta de senaste exemplen; filmen om en person som inte är och samtidigt är ’Olof Palme’. Eller problemen som möter Silberstein-Möller i skildringen av affären Juholt.
     Låt mig något lite gå in på debatten kring Silberstein-Möller. De förlitar sig på anonyma källor så som journalister brukar. De menar att de hos dem funnit en samstämmig bild av Pär Nuders roll vid tillsättning/avsättning av partiledarna Sahlin och Juholt. Pär Nuder finner bilden av honom komprometterande; han lägger fram fakta som han menar diskvalificerar storyn. Han skriver så här:
     Jag konspirerade inte för att få Mona Sahlin avsatt, och jag aspirerade inte på att efterträda henne. Ändå skriver Möller och Silberstein det. Varför? För att intrigen förutsätter det, verkar det som. Och när verkligheten inte passar in i författarnas story skriver de helt enkelt om historien.
     Nuder citerar vidare Maria Schottenius när hon beskriver förlagens ointresse för sanningshalten i böcker som ett växande problem: ”Tro inte på vad som står i böcker. Det finns ingen som ivrar för att det som skrivs om nämnda personer i böcker ska vara korrekt, eller ens i närheten av att vara sant”.
     Pär Nuder avslutar med: En facklitteratur med sanningen som ovidkommande störningsmoment? Här öppnar sig verkligen en avgrund.
     Vad ska man egentligen tro – vad är sant? Ingenting om man ska tillämpa Schottenius syn på 'romaner'. Sak samma för facklitteratur om vi ska lita till Nuder.

     Det finns ingen verklighet, bara berättelser om den, är en tes. Nära till hands ligger konsekvensen ’det finns ingen sanning’. Jag kommer håg den upprörda debatt som uppstod mellan medlemmar i familjen Myrdal sedan Jan på 1980-talet skrivit sin självbiografiska barndom. Föräldrarna var upprörda och ledsna, men sonen vidhöll ’sin sanning’. Jag tror de flesta sympatiserade med den inställningen till en psykologisk, personligt relevant, beskrivning av verkligheten. Sedan dess har Carina Rydberg och utvecklingen galopperat ikapp.
     Man måste fråga sig: vad är det som händer med litteraturen, med verklighetssynen? Den objektiva sanningen som okomplicerad måttstock har sedan länge kritiserats inom forskningen. Utvecklingen har pågått åtminstone sedan mitten av förra århundradet. Idag verkar det som sanningen i de flesta sammanhang fått stryka på foten helt och hållet. Ända tills nu.
     I filmen Call girl som porträtterar ’Olof Palme’ har efterdebatten visat att den inte håller måttet. Det är en dålig film i den bemärkelsen att den leder besökaren vilse i förståelsen av Olof Palmes roll i fallet med justitieminister Lennart Geijer, eller om man vill se filmen som en beskrivning av svenskt politiskt etablissemang i vidare bemärkelse. Den frihet som filmarna tog sig ledde alltså vilse. Detta har filmarna medgett i och med uppgörelsen med familjen Palme: man har helt enkelt klippt bort de felaktiga anspelningarna om honom. Det hela markerar därmed en möjlig vändpunkt i frågan om fiktion och verklighet.

2013.1211    Fiktionens och verklighetens speglar

     Filmen Återträffen av Anna Odell
    

2016.0121 - - .0126    Anna Odell på Liljeholmsbron

Spel/verk: OKÄND, KVINNA
     Inspelning: Anna Odell
     Uppspelning: Stockholms Kulturhus,
          Marianne Lindberg deGeer
     Deltagare:
          konststudent… Anna Odell
          frisk psykotisk patient... Anna Odell
          överläkare… Margareta Sidén
          chef på psykakut… David Eberhard
          försvarare… Claes Borgström
          m.fl

Jag befinner mig på Stockholms Kulturhus, femte våningen, där jag, sedan jag betalt för entrén, går längs husets fasadfönster med ett bråddjup ut mot staden och trafiken vid Sergels Torg. Det visar sig i själva verket vara en bro: Liljeholmsbron, år 2009. Vad ska jag/man säga om det som sedan följer i en serie rum? Vad är det? Jag skulle kunna kalla det som visas upp en konstinstallation, eventuellt en slags teaterföreställning eller inspelad performance. I en konventionell mening är det som visas upp en utställning.

Utställningen är uppbyggd i stationer där betraktaren bit fört bit förs in i Odells konstprojekt, förberedelser – genomförande – efterspel. Odell är hela tiden i centrum. Mycket av åskådarens fascination knyts till hennes personliga utstrålning; hennes utsatthet, men också hennes märkliga uthållighet och konsekvens. Här exponeras man för ett ansikte som uttrycker skörhet; allteftersom letar man efter styrkan – var finns den?
     Många människor är indragna i konstprojektet. Många inom vården deltar i något som måste beskrivas som Anna Odells iscensättning av en tidigare händelse då hon blev hämtad av polis från Liljeholmsbron i Stockholm och förd till S:t Görans akutintag, där hon gavs diagnosen schizofreni.
     Konstprojektet är kontroversiellt därför att Odell använder samhällets polis- och vårdresurser för att genomföra ett examensarbete på konstfack i Stockholm. I detta ligger det centrala momentet då hon måste avbryta sin iscensättning och för vårdpersonalen avslöja att hennes till synes självdestruktiva beteende på bron, det våldsamma motståndet vid polishämtningen och bältesläggningen varit fejkad. Frågan är om denna fejk har ett värde utanför konstprojektet stort nog för att motivera det. Eller skulle fejken kunna rättfärdigas inom ett konstprojekts ramar? Som konst?
     Än svårare och på sitt sätt intressantare blir det om man låter reaktionerna utanför iscensättningen vara en del av konstprojektet. Till detta skulle då höra den massmediala uppmärksamheten och det rättsliga efterspelet. Man hör Lars Vilks, en annan konstprovokatör, applådera i kulisserna.
     Frågorna som infinner sig är: vad är konst; vad är etiskt försvarbart? Mycket av denna problematik handlar till slut om vilket syfte Anna Odell har/hade med det hon kallar ett konstprojekt och vilka medel hon använt för att söka uppnå det; samt vilken den publika responsen varit och om hennes syfte uppnåtts objektivt sett.

     …

En utvikning..
Jag jobbade flera somrar som vikarierande, outbildad mentalvårdare på Beckomberga sjukhus på 1970-talet. Det handlade om att försörja sig, men framför allt var jag genuint intresserad av frågor kring schizofreni. Vid den här tiden fanns en välformulerad kritik av mentalvården för en mekanistisk syn på dessa patienter; de behandlades med neuroleptika, vilka hade introducerats på femtiotalet – något som kontrasterade mot ett tidigare fysiskt, ofta våldsamt bemötande – och som därmed sågs som ett framsteg.
     I mitten av 70-talet kom en hel generation att se filmen Gökboet, en film om individens värdighet, och vilken kulminerade i en lobotomering av en till synes frisk patient. Därtill kom att jag läste självbiografier av bl.a Hannah Green: `Ingen dans på rosor´ (diagnosticerad som schizofren). Psykiatrikern Ronald Laing la ut texten med `Det kluvna jaget´. Denna förberedelse innebar att mötet med den svenska mentalvården blev en stor chock: jag blev vittne till rutinmässig medicinering och el-chocker.
     Under sjukhusets introduktion till sommarjobbet försökte jag ta upp dessa frågor, men fick svaret att schizofreni av den medicinska vetenskapen befunnits vara `endogen´, d.v.s ha genetiskt betingade orsaker och att därmed psykoterapi egentligen inte hade något vårdvärde. Man får förmoda att mänskligt bemötande visserligen förutsattes, men egentligen inte hade med arbets-uppgiften att göra. Vi vattnade blommor, städade golv, tog hand om tvätt, körde patienter genom kulvertar till el-chocken. När jag samtalade med patienter hette det att jag bedrev djuppsykologi, vilket var oacceptabelt – en kommentar som kan tyckas vara en blandning av skämtsam överdrift och arbetsetisk kritik, men samtidigt innehåller en avslöjande inkonsekvens. Summa summarum, jag är djupt engagerad i en human vård av mentalpatienter. Anna Odell kan ha haft samma önskan som jag; hon kan haft denna tanke som grund för att formulerat sitt syfte. Kanske har hon då också sett sitt konstprojekt som ett medel att nå sitt syfte: att humanisera mentalvården. Men jag tycker inte hon riktigt lyckas; så, varför inte?
     Ingenstans på utställningen tar Odell upp den väsentliga bakgrunden till sitt konstprojekt. Varför befann hon sig på Liljeholmsbron? Inte vid iscensättningen 2009, utan vid den ursprungliga händelsen tretton år tidigare. Vad var det för livskris hon befann sig i, och som man får förmoda vården misslyckades med att möta. Det är här dynamiten finns och fröet till ett projekt med ett allvarligt syfte. Här finns något djupt personligt att sätta på spel; eventuellt ett samhällsproblem. Med sitt konstprojekt lyckas inte Odell visa på vilket sätt vården misslyckats eller kan kritiseras för sitt bemötande av människor i yttersta nöd. Tvärtom ger installationen på Kulturhuset intrycket att poliser och vårdpersonal agerar professionellt och adekvat. När en överläkare möter patienten Odell dagen efter intaget på S:t Göran hör jag en ytterst medkännande, lyssnande medmänniska, med andra ord någon som behärskar sin roll som professionell vårdare. Det är ytterst plågsamt att lyssna till hennes reaktion när Odell för henne avslöjar sitt konstprojekt. I denna scen hamnar sympatierna hos läkaren, inte hos Anna Odell. Och det är här förklaringen till den massmediala uppmärksamheten ligger. Anna Odell har missbrukat en annan människas medkänsla, inlevelse och önskan att hjälpa. Och detta får jag anta går på tvärs mot hennes ambition.
     Jag vet inte om vårdarsamtalet före avslöjandet var inledningen till en genuin terapi, på det sätt jag velat se på 1970-talet. Det finns i alla fall antydningar till det. Men, kanske mentalvården inte ens idag är förmögen att ge en individuell, psykologiskt inriktad terapi; att man av effektivitetsskäl och i en medicinskt övervakad vård huvudsakligen ger medicinsk behandling (pillerterapi). Jag förmodar att det är så; men hur det egentligen förhåller sig framgår inte av materialet i detta konstprojekt – och detta är för mig Odells misslyckande. Konstprojektet som medel kan inte uppfylla Odells syfte; projektet kan inte gå förbi sin egen begränsning – fejken – för att nå fram till den väsentliga frågan: hur är det beställt med (bristen på) humaniteten i mentalvården? Jag måste förmoda att det krävs andra medel än ett konstprojekt till detta.
     Dessa mina tankar ger anledning till fortsatta funderingar kring dagens konstuttryck. Om man tänker i termer av konceptkonst kommer konstnären Lars Vilks i förgrunden.

     …

Tillbaka till frågan Odells syfte. Och frågan om vad det är för något vi betraktar / deltar i ..

En väsentlig del av Odells insats verkar vara kampen med sjukvården om makt. Via Åsbrink i förordet får vi veta att Odell `vill undersöka om det går att bli fri från den offerroll en psykisk sjukdom innebär´. Diagnosen styr omvärldens, framförallt vårdpersonalens, blickar tonläge och maktutövning (pocketboken `Anna Odell´ /förlag Orosdi-Back, sidan 13).
     Är det en personlig agenda: att söka återta den tidgare förlorade makten över sitt öde, sin verklighet?
     Är det maktutövningen i sig inom psykvården hon vill belysa, eller enskilda vårdares övertramp? Har hon en agenda: att bekämpa denna maktutövning, inte bara enskilda övertramp utan den vårdmetod som tillämpas (rutinmässigt)?
     Ronald Laing ifrågasatte psykiatrins metoder på 1970-talet. Han backade upp sin utmaning med att erbjuda ett förhållningssätt till psykotiska patienter som var lyssnande. Den psykotiske patienten bar på erfarenheter som hade ett egenartat uttryck och logik. Skillnaden mellan ett sådant psykologiskt förhållningssätt och den fortfarande i stort sett rådande ordningen att patientens uttryck ogiltigförklaras, var det som drev debatten den gången. Och idag då?
     Vi tycks inte ha kommit särskilt långt. Frågan är vad Anna Odells konstprojekt bidrar med. Hon presenterar inget alternativ; det finns inget speciellt att hoppas på eller debattera. Hon pekar bara på en maktutövning och kan väl bara få svar inom givna psykiatriska ramar: patienterna (särskilt om de är våldsamma som Odell) måste skyddas liksom deras omgivning – alltså är maktutövningen befogad och nödvändig (bältesläggning).
     Om Odell hade tagit med sin psykiska problematik kunde ett annat perspektiv ha öppnats. Viktigast vore att vi kunde förstå hennes reaktioner, hennes våldsamhet, hennes verbala provokationer och till synes nonsensartade uttryck. På 1990-talet skrev jag ner en sådan berättelse: Den förlorade ön (se under Böcker/opublicerat). Med ett sådant bidrag skulle frågan kring vårdens bemötande, makt och behandlingsmetod kunnat tas upp. Men så sker inte med Odells verk.
     Jag landar alltså i en skepsis till Anna Odells iscensättning av sin `psykos´. Alltså som något som står journalistiken nära, eller som fungerar som ett socialkritiskt Wallraff-projekt. Återstår att fråga om hon frambragt något inom konsten, något nytt vill säga, men också detta ifrågasätts, åtminstone av konstnären och konstteoretikern Lars Vilks. Om man begränsar Odells verk till Konsten uteblir en diskussion av psykiatrin; allt kommer då i stället att handla om konstnärens originalitet, gränsöverskridande, publikreaktioner, mångtydighet.

2017.1015    Brechts försmådda Moder från Twer

     Pjäs: Gorkij/Brecht.. Modern (die Mutter)
     Teater: Tribunalen (Stockholm)
     Regi: Richard Turpin
    

Teater Tribunalen i Stockholm spelar en pjäs som Bertold Brecht satte upp i Berlin 1932, ett år innan han fann för gott att lämna Tyskland för att från främmande mark kommentera den politiska utvecklingen. Brecht bygger sin text på en roman av Maxim Gorkij från år 1906, ett år efter revolutionsåret då Trotskij för massorna höll brandtal mot tsardömet och därpå arresterades och ställdes inför rätta; för att i domstolen uppträdda som revolutions­tribun, och så dömas till deportering till Sibirien. Det vill säga, texterna tillkom i en tid då revolutionen ställdes på framtiden, när dess kämpar behövde ett framtidsperspektiv att hålla fast vid. Det kan ju likna dagens situation, och ändå inte alls.
     Jag ser första akten med blandade känslor, förvåning kanske. Här finns en professionalitet i regin (av Richard Turpin) och i skådespelarnas insatser – ingen tvekan i detta. Samtidigt väcker framförandet minnen av sjuttiotalets politiska teater, som till exempel Fria Proteaterns; dock höjer sig Tribunalen över den plakatteater det då ofta blev; kanske har det med Brechts skicklighet som dramatiker att göra – och med dagens regissör plus ensemble! Varför då förvåning?

 
Under första akten kryper en känsla gradvis fram hos mig: pjäsens revolutions­glöd är ett illusionmakeri; den röda fanan som svingas, den beslutsamma kampviljan som lyser ur revolutionärernas ansikten, den oförvanskade idealismen i deras motiv och mål. Allt detta filtreras genom Sovjetsamhällets undergång 1989; detta nederlag blandar sig hela tiden in i pjäsens naiva framställning av kampen för mänsklighetens frigörelse ur elände och förtryck. Distanserings­effekten är påtaglig, men den är knappast av det slag Brecht tänkte sig. Den tanke som idag sammanfattar Brechts pjäs är: Moderns son dog förgäves; hans kampvilja var förfelad; den ledde inte till kommunismens seger.
     Av dagens Teater Tribunal hade jag förväntat mig att en Brechttrogen iscensättning av 1906/1932 års texter skulle följas av en akt som problematiserar pjäsens bolsjevism; som introducerar de element som ytterst orsakade Sovjetunionens kollaps. En akt II som brutalt iscensätter en kontrast till den idealism som förblindade de första generationerna revolutionärer; den idealism som utnyttjades av illusionslösa och hänsynslösa maktpolitiker. Kommunistpartiets ledare Josef Stalin utrotade systematiskt de bästa av rörelsens förgrundspersoner och offervilliga kämpar. Varför gick det så snett; varför likviderades revolutionens resurser, varför utvecklades denna tragedi i och med Moskvarättegångarna åren kring 1936, strax efter det att Brecht skrivit sin text? Så mycken hopp om en bättre framtid som utplånades. Varför? Det är frågan idag. Men den fick inget svar i pjäsen; inte ens en antydan till svar. Begär jag för mycket?
     Kanske jag lägger an detta perspektiv för att jag försöker ta mig an dessa frågor i min pjäs Återseendet. Min pjäs skulle kunnat vara andra och tredje akterna i Tribunalens uppsättning; för här söker jag spåra upp problemen som de gav sig till känna 1948 i dåtidens östra Tyskland i den sovjetiska ockupationszon, i det som sedan blev DDR. Alltså just den plats där undergången inleddes året 1989.
     Men man kan ju alltid gå och se pjäsen för att ta del av vårt teaterarv, och Brecht är inte en liten del av det. Som jag framhållit: i detta perspektiv är Tribunalens uppspelning perfekt. Men Ondskans inblandning i de Goda människornas affärer får man fundera på själv; och hur vår tids återuppståndna högerspöken ska tacklas.

2022.1106    Ishiguros Klara Sol

     Book: Klara and the sun
     Author: Kazou Ishiguro
    

Din klara sol går åter upp, för alla som för mig.
Och låt mig så i tålamod och kärlek likna dig.

Klara's Sol rises today, like every day.
It rises for everyone as well as for me.
Oh may I be as patient and as loving as Thou.

This was the psalm we sang most mornings when I was a child. Our Miss -- our school teacher, played the harmonic and we, her pupils, sang with our full hearts this prayer to the Lord. Was this not in fact a praise for Klara's Sol? Klara, the main character in Ishiguro's novel Klara and the sun. Strange coincidence, I thought. And so are things in his novel.
     First I must confess that Ishiguro's novel is a master piece in picturing human character -- and its shortcomings. His dialogues reveal complex emotional fixations in his characters. And an innocent and a Klear view of this by the Artificial Figure in the story. But the inconsistency in the intrigue ..
     For me the intrigue breaks away from its tangent on page 250 (out of 350) with the destruction of the polluting Cooting machine. At this point Klara, the intelligent machine, the so called Artificial Friend of human beings, openly displays her/its irrational rationality; something like that of HAL in Clark's novel 2001.
     Reading this I thought that the human interacting with the AF was considering this anomaly in the machine, and played a game of innocense so as to fool the machine and thus be able to disable it or shut it down. But no, Ishiguro seems to have deviced a different plan: in a discussion between those who believe humans to be nothing but a complex machine, and those who think the human heart, in the poetic sense, never could be implemented in a machine, Ishiguro goes poetic. Perhaps I do too, to start with, in an investigation of the issues of human emotion, consciousness and identity. Like Ishiguro's human character when he speaks of his scientific opponent ..
     I think I hate Capaldi because deep down I suspect he may be right. That what he claims is true. That science has now proved beyond doubt there's nothing so unique about my daughter, nothing there our modern tools can't excavate, copy, transfer. That people have been living with one another all this time, centuries, loving and hating each other, and all on a mistaken premise. A kind of superstition we kept going while we didn't know better. That's how Capaldi sees it, and there's a part of me that fears he's right. [page 249]
     In this special circumstance of the novel, at this point of obvious machine rational irrationality, the human character of the story goes along with the machine to support magic (irrational faith) as a way of life! Very frustrating and kind of counter-intuitive. I thought Ishiguro would rather go deeper into the kind of scientific mysteries Artificial Intelligence confronts today; but he fails us, and I don't quite understand why.
     Perhaps this is the world of Ishiguro, a world that is run by magic powers, like Klara's Sol. Or similar to what we used to sing in school as children, a prayer of hope to the Lord. But today -- that's not a way to go. Perhaps it's possible for a romantic writer, but not for us as a species.
    

2022.1209    Min konversation med AI-ChatGPT

     Datorprogram: AI-ChatGPT
     Internet:   https://openai.com/blog/chatgpt/
    

Jag har testat AI-programmet `ChatGPT´ med frågor om Werner Heisenberg. Alltså den fysiker som figurerar i min pjäs `Bomben på Farm Hall´. I vilken utsträckning kan det ge svar på frågor om hans roll i Tyskland under andra världskriget?
Jag har inte ändrat eller uteslutit något parti i konversationen. Så här ser den ut .. .

Lasse: Do you know who Werner Heisenberg was ?

AI: Yes, Werner Heisenberg was a German physicist who made significant contributions to the field of quantum mechanics. He is best known for his uncertainty principle, which states that it is impossible to simultaneously measure both the position and momentum of a subatomic particle with arbitrary precision. This principle has become an important part of the foundation of quantum mechanics and has had a significant impact on the development of modern physics.

Lasse: What was Heisenberg's contribution to science during WW2 ?

AI: During World War II, Werner Heisenberg was a leading scientist in Germany and played a key role in the development of the country's nuclear program. He was part of a team of physicists who worked on the project, which aimed to develop a nuclear weapon for the German military. Although the project was ultimately unsuccessful, Heisenberg's contributions to science during this time were significant, as he and his colleagues made important advances in the field of nuclear physics. However, his role in the project has been the subject of much debate and controversy.

Lasse: Why was the German nuclear weapons program unsuccessfull ?

AI: There are several reasons why the German nuclear weapons program was ultimately unsuccessful. One reason is that the program was hindered by a lack of resources and funding. The German government did not prioritize the project and allocated relatively little funding to it, which limited the program's ability to make significant progress. Additionally, the program faced technical challenges and difficulties, such as the lack of a suitable source of uranium and the need to develop new technologies to produce and enrich uranium. Finally, the program was disrupted by the Allied bombing campaign, which destroyed many of the facilities and research centers involved in the project. Overall, a combination of these factors led to the program's failure to produce a working nuclear weapon.

Lasse: What was Heisenberg's moral and ethical notions vs the nuclear program ?

AI: Werner Heisenberg's moral and ethical views with regard to the German nuclear weapons program have been the subject of much debate and controversy. He was a leading scientist in Germany during World War II and played a key role in the development of the country's nuclear program. However, his motivations for participating in the project and his ethical stance on the development of nuclear weapons are not clear.
     Some have argued that Heisenberg was opposed to the development of nuclear weapons and intentionally slowed the progress of the program in order to prevent Germany from obtaining such weapons. Others have claimed that he was fully supportive of the project and believed that it was necessary for Germany to develop a nuclear weapon in order to win the war.
     Ultimately, it is difficult to say with certainty what Heisenberg's moral and ethical views were with regard to the nuclear program. His own writings and statements on the topic are somewhat ambiguous and have been interpreted in different ways.

2023.0724    Oppenheimer vs Heisenberg

     Film: Oppenheimer
     Tema:   Världskrigets 'kapplöpning' till en atombomb
    

I höst har vi fått ta del av historien om atombombens tillkomst och dess konsekvenser, huvudsakligen genom filmen om personen Robert Oppenheimer.
Ett sammanhang saknas dock: varför utvecklade amerikaner (och engelsmän) bomben överhuvudtaget ?

Atombomben.. det fanns naturligtvis ett vetenskapligt genombrott i fysiken -- Otto Hahn bombarderade uranatomer med neutroner, förväntade sig att ett tyngre transurant grundämne skulle bli resultatet, vilket var en allmänt omfattad föreställning. Hans noggranna kemiska analyser visade dock att uranatomen i stället klövs till lättare grundämnen, bland annat barium. Till denna oväntade upptäckt krävdes en förklaring -- det var den teoretiska fysikern Lise Meitner insats, som också påvisade att klyvningen medförde en energiutveckling av tidigare osedda dimensioner. Detta inträffade 1938, strax före krigsutbrottet.
     Hahn-Meitner verkade i Tyskland. I och med kriget upphörde det vetenskapliga utbytet mellan Tyskland och omvärlden. Forskarna själva meddelade sina respektive regeringar om atombombens möjlighet. I England och USA tog man för givet att Nazi-Tyskland var i full färd med utvecklingen av bomben; några andra antaganden hade man inte råd med. Det var därför överraskande att man vid krigsslutet inte fann någonting i närheten av det amerikanska Manhattan-projektet. Varför misslyckades Tyskland i denna "kapplöpning"? Det var ju i Tyskland upptäckten gjordes; de borde ha haft ett stort försprång.
     I min artikel redovisar jag Oppenheimers motpol i Tyskland, Werner Heisenberg. Vilken roll spelade han i denna historia? Otto Hahn var vettskrämd över utvecklingen och vägrade delta i någon insats av detta slag. Men Heisenberg, centralt placerad och en av den nya kvantfysikens största namn -- var han helt enkelt inkompetent, eller hade han moraliska betänkligheter?