till startsidan
Kapitel i antologi
Montgomery H. & Qvarsell B. Perspektiv och förståelse.
(Carlsson bokförlag)



Verklighet eller konstruktion ?
- observatörens dilemma
© Lasse Rabenius 1999, version 1999.1129

(från introduktionen)










PROLOG


Vad vet vi egentligen om världen? Finns det någon metod att skilja ut subjektiva fantasier från verkliga förhållanden? Ett positivt svar på dessa frågor förefaller vara förutsättningen för all vetenskaplig verksamhet. Men mer än så - förutsättningen för det moderna projektet, d v s för de framsteg och det välstånd vi vant oss vid. Ty land ska med lag byggas - vetenskapens lagar nämligen. Begrunda då följande historia. En Zuni-indian hade begivit sig till platsen för en nyligen påbörjad utgrävning. För en av arkeologerna förklarade han att förfäderna uppstigit på jordens yta från en underjordisk andevärld. På detta svarade arkeologen att indianens förfäder kommit till Amerika från Asien via Berings sund för tiotusen år sedan.

Vad är verkligt i detta fall? Vad är sant? Vad vilar en bedömning på? Rummet och tiden, människor och föremål däri; detta förefaller vara grundläggande kategorier för vår upplevelse och beskrivning av tillvaron. Om vi till dessa kategorier skulle vilja lägga Zuni-indianens ”andliga” dimension, skulle vi möta vetenskapliga invändningar - andeväsen saknar den påtaglighet som krävs för en tillförlitlig redovisning. Det moderna projektet tycks utesluta vissa beskrivningar. Vissa erfarenheter. Vissa människor.

Vad händer då om vi kritiserar det moderna projektet för etnocentriska värderingar och vetenskapen speciellt för dess västerländska vinkling av kunskapsprojektet? Om vi vill respektera alternativa världsbilder; också tillmäta dem en giltighet? Problemet är, har det hävdats, att vi riskerar att relativisera värdet av kunskap; att vi hotar underminera själva idén om kunskap till och med. Risken är att vi hamnar i postmodernism. Att det inte är helt riskfritt visar en nyligen inträffad tidningsdebatt: Knut Ahnlunds bittra kritik av invalet av en företrädare för denna riktning, Horace Engdahl, till Svenska Akademien. Gensvaret på inlägget visar, enligt Ahnlund (1997), att det i vårt intellektuella kulturliv finns en uppdämd motvilja mot att banaliteter och koketta mystifikationer (alias postmodernism) serveras som djupsinne, ja, som forskning.

Postmodernism, ett komplicerat fenomen. Och inte entydigt. Centralt är dock tanken att vår verklighet framstår som språkligt förmedlad. Varje beskrivning är en språkligt (socialt/kulturellt) betingad konstruktion. Jag tänker inte utge mig för att vara expert på postmodernism. Jag har inte fördjupat mig i de franska filosoferna. Däremot har jag i min forskning stött på vad som skulle kunna beskrivas som postmodernistiska fenomen - dvs psykologiska uttryck för kunskapens utveckling, dess nedbrytning och återuppbyggnad hos den enskilde individen. Min anknytning till postmodernismen är alltså empiriska studier av kunskapsprocesser; å ena sidan. Å andra sidan har jag för detta ändamål tillämpat postmodernismen som textkritisk metod vid analys av insamlade verbala data. För mig känns det därför angeläget att försvara väsentliga sidor hos postmodernismen.

Så snart man börjar diskutera postmodernismen från psykologiska utgångspunkter blir frågan om kunskapens natur central. Vilken relation har kunskapen som fenomen till detta vi kallar verkligheten - ett tema man skulle kunna sammanfatta som observatörens dilemma: i vilken mån handlar vår rapport om verkligheten; i vilken mån är den (bara) en mental konstruktion.

Jag tänkte bearbeta dessa frågor i fem avsnitt. I Uppmarsch tar jag upp mitt sätt att närma mig postmodernismen. I Postmodernismens fördärvlighet redovisar jag den vetenskapsfilosofiska kritik som i offentlig debatt riktats mot postmodernismen från Realismens företrädare och i synnerhet Paul Boghossian. Problem och svagheter i hans argumentation går jag igenom i avsnittet Kritiska synpunkter på Boghossians artikel. Med ett motexempel i form av en postmodernistiskt betingad vetenskaplig praktik i avsnittet Eget empiriskt material vill jag lägga min röst för postmodernismen som kunskapsteori. Avslutningsvis några slutsatser i Postmodernismen och framtiden.



Uppmarsch - tre bilder

Betrakta följande tre bilder. De har hjälpt mig att fundera på vår belägenhet som kunskapsvarelser.

1.. Jean Piaget (1962, s.263) rapporterar om sin dotter Lucienne:
OBS.129-1 Vid 2 år, 4 månader, 3 dagar hörde L vatten rinna i badrummet en trappa upp. Hon var med mig i trädgården och sa till mig: det är pappa där uppe.
OBS.129-2 Vid 2 år, 5 månader, 0 dagar följde L med sin farbror till hans bil, och såg honom köra bort längs vägen. Därpå återvände hon till huset, gick direkt mot vardagsrummet där han befunnit sig tidigare, och sa: jag vill se om farbror C har åkt. Hon steg in, tittade överallt i rummet, och sa: ja, han har åkt. ..
Det tycks därför som om verkliga personer i vissa bestämda situationer konstituerar objekt som finns i flera upplagor.

Lucienne förknippar alltså ”pappa” med ljud från badrummet, med hans glasögon kanske, etc. Mera korrekt vore att säga att pappa är badrumsljudet, är glasögonen etc. Ur kunskapsfilosofiskt perspektiv måste vi säga att det tvååriga barnets beskrivning av världen saknar idéelementet objektkonstans. Ur psykologisk synvinkel kan vi säga att barnet saknar en mental funktion som integrerar de disparata intrycken till en sammanhållande föreställning. - Att en person (ett objekt) inte kan finnas på flera platser samtidigt är något som vi som vuxna tar för givet. Men detta är alltså något som barnet måste lära sig. Piaget skriver att vårt sätt att representera världen utvecklats ur barnets naiva ”föreställningar” utanför tid och rum, till att kunna innefatta också avlägsna ting och redan inträffade händelser. Han talar om barnets rekonstruktion av de erfarenheter som det gjort i den första fasen av sin utveckling (1962 s.262f, 1971 s.416f).

Min tes är att de fundamentala aspekter av vår tillvaro som tas för självklara och givna i själva verket är bortglömda konstruktioner. Ytterligare stöd för en sådan kunskapsteoretisk hållning finner jag i följande bild.


2.. Fysikens beskrivning av rum och tid har förändrats fundamentalt vid flera tillfällen under historien (Hawking 1988, s.27ff).

Aristoteles förutsatte att det fanns ett naturligt tillstånd av absolut vila. För Newton gällde att en person ombord på en båt kunde anges vara i vila på båten, men lika gärna som i rörelse i förhållande till en punkt på land. Alltså fanns det inte någon unik plats från vilken kroppars rörelser kunde ges en absolut (villkorslös) beskrivning. Denna frånvaro av ett mått på absolut vila betydde att man inte kunde avgöra huruvida två händelser, som inträffade vid olika tidpunkter, också ägde rum på samma ställe eller inte. Newton var bekymrad över denna brist på absoluta lägesangivelser, eller bristen på ett absolut rum, i förhållande till vilket allt kunde mätas. Att beskrivningar av detta slag inte kunde göras oberoende av en observatörs position, tog den engelske filosofen Berkely till intäkt för sin uppfattning om kunskapens illusoriska karaktär.

När den brittiske fysikern Maxwell på 1800-talet sammanfattade en teori för elektro-magnetiska fenomen, till vilket ljuset hör, förutsatte formaliseringen att ljusets utbredningshastighet var 300.000 km/sek och ingenting annat. En mätning som bekräftar denna hastighet förutsätter då t ex att vi på en uppmätt sträcka av 300 km läser av tiden 1 tusendels sekund. Men detta tycks då i sin tur förutsätta att vi kan komma överens om att sträckan verkligen är 300 km - en möjlighet som vi med Newton givit upp. Ändå gjordes ett försök att införa absoluta mått; man talade om att det fanns en ”eter” som vilade i ett absolut rum, genom vilken ljuset utbredde sig med den erforderliga konstanta hastigheten. Med denna förutsättning är det viktigt att ge akt på om vi står stilla i etern, eller om vi rör oss i förhållande till den; vid mätningar av ljushastigheten måste man nämligen räkna med att hastigheten blir något större när vi rör oss mot dess utbredningsriktning genom etern. Det kom därför som en överraskning för alla att några hastighetsskillnader inte kunde uppmätas. Ja kanske inte för alla.

Det var med Einstein år 1905 som problemet med ljushastigheten löstes. Hans oväntade lösning förutsatte att inte bara rummets mått var observatörs-beroende, utan också tidens. D v s, om en observatör mäter den omtalade sträckan till 250 km (i st för 300), så finner han att den uppmätta tiden krymper i motsvarande mån, till 0.8 tusendels sekund. På motsvarande sätt skulle varje observatör alltid uppmäta samma hastighet för ljusets utbredning, förutsatt att både rummet och tiden relativiserats (relativitetsteorin). Ur denna premiss utvecklades sedan den nya fysiken - och den nya sköna världen.

Den nya fysiken förutsätter att vi i grunden förändrar vårt sätt att betrakta rum och tid. Vi måste acceptera att tiden inte förlöper oberoende av rummet, utan är sammankopplad med det i en ny icke-intuitiv konstruktion kallad ”rumtiden” .

Av detta formulerar jag den kunskapsteoretiska tesen att det inte finns några korrekta naturgivna och intuitivt uppfattade premisser för beskrivningen av universum (som ”rummet” och ”tiden”). All vetenskaplig kunskap bygger på konstruktioner; och rekonstruktioner. Ur ett mänskligt perspektiv är allting mycket mer komplext än vi någonsin kan ta för givet. Och vilket annat perspektiv har vi att tillgå?


3.. Den mest inflytelserika person som någonsin levat - men, om man påstår att Jesus aldrig funnits, att han förmodligen bara är en myt? Fynd av 2000åriga papyrusrullar i Qumran vid Döda Havet, samt källkritiska och textkritiska studier av bibeln stöder en sådan slutsats, enligt Alvar Ellegård (1992).

I gamla testamentet förebådas ankomsten av en mäktig gestalt, Messias. Framställningen är apokalyptisk, d v s den avser att uppenbara Guds hemliga planer för sitt folk. Före år 170 fvt (före vår tideräkning) var judiska Messiasföreställningar genomgående världsliga. Messias skulle vara en nationell furste, lik kung David; en mänsklig jordisk kung, med ett rike av denna världen, fast rättfärdigare och mäktigare. I och med att den romerska världsmakten etablerades i östra medelhavsområdet vid vår tideräknings början, och judiskt motstånd gång på gång slogs ner, ändrades föreställningen om Messias karaktär i riktning mot det himmelska; Guds kommande eviga rike var inte längre av denna världen.

1949 hittade man i Qumran dokument som författats under denna turbulenta tid mellan 160 fvt och 68 vt. Man förmodar att de författats av en judisk religiös riktning, de s k essenerna, och att dessa gick under vid upproret mot romarna 66-73 vt. I de tidigaste dokumenten möter vi en religiös ledare som benämns ”lagtolkaren” och ”rättfärdighetens lärare”. Det framgår att han utvalts att leda församlingen på den rätta vägen. I de sista dokumenten har bilden ändrats; här framställs han som en verklig kultfigur, i direkt kontakt med Gud, en profeters jämlike. Det är omöjligt att inte slås av likheterna mellan denna senare kultfigur, och Paulus och de övriga tidiga kristnas Jesusgestalt, säger Ellegård (s.88). Han gör därför antagandet att det hemlighållna namnet på rättfärdighetens lärare var Jesus; vidare att Paulus anslutit sig till den essenska riktningen på 30-talet, och senare kom att rikta sig till dess medlemmar i förskingringen. Paulus budskap till dem var att Jesus var Messias; vidare att den judiska lagen inte längre var primärt betydelsefull, endast tron på rättfärdighetens lärare.

Paulus budskap är att Jesus är Gud som i jordisk gestalt offrat sig för människorna. Ingenstans hos Paulus finns dock några referenser till Jesus jordeliv. Så mycket märkligare som de var jämnåriga. Men det finns heller inga andra samtida redovisningar av Jesus; ingenting hos romerska krönikörer; inte hos den judiske historieskrivaren Josefus från publiceringsåret 75, då det judiska upproret mot romarmakten behandlades. Först med de fyra evangelisterna, från andra århundradet, kan vi läsa om Jesus predikningar och underverk. Ellegård antar att det var krav på bevis som föranledde evangeliernas tillkomst. Den evangeliska diskursen är att i historierna om Jesus referera till skriften: legitimiteten garanterades med att ”detta inträffade för att profetian (om Messias återkomst) skulle uppfyllas”. Det nya testamentets evangelier framstår därför som en konstruktion av en Jesus-gestalt ur äldre heliga (av Gud givna) messianska texter. Förföljelserna av Jesus kunde ”rekonstrueras” ur Gamla testamentets Jesaja 53, och Psaltaren 22 och 119. Avrättningen som man förutsatte hade skett på det grymmaste sätt, genom korsfästning, kunde konkretiseras med hjälp av Psaltaren.

Min tes: religion är mentala konstruktioner baserade på tidens erfarenheter; på för individer gemensamma psykiska erfarenheter; glädjens, sorgens, lidandets, dödens konstruerade sammanhang. Samtidigt tycks religionen tendera att ge dessa psykiskt betingade sammanhang en fysisk/kosmisk verklighetsram; som om de inte skulle tas på allvar annars. Men Gud bor inte ovan molnen i himlen, och Jesus har inte funnits på Jorden. Nej, religionen framstår inte som annat än olika försök att organisera historiskt betingade mentala tillstånd (Jaynes 1982).


Sammanfattningsvis. Min infallsvinkel mot postmodernismen uttrycks av dessa bilder av barns kognitiva utveckling, vetenskapens kunskapshistoria, religionen som mentalitetshistoria. De anger människans predikament som kunskapsvarelse:
-Epistemologiskt. Det finns en gemensam form för vårt sätt att bilda kunskap om olika avsnitt av verkligheten. Piaget beskriver hur barnet tvingas konstruera en adekvat föreställning om rummet och tiden. På samma sätt som man inom fysiken (fast formaliserat) successivt tvingas konstruera, och konstruera på nytt, föreställningar om rummet och tiden. Religionen och myten organiserar troende i en gemensam åskådning gentemot det liv deras samhälle erbjuder. En mänsklig konstruktion också det.
-Ontologiskt. Finns rummet och tiden? I verkligheten? Finns Jesus? Alltså nej! Med referens till Kant vill jag framhålla att våra konstruktioner av verkligheten inte nödvändigtvis (om ens alls) är identiska med verkligheten.

Denna kunskapsfilosofiska hållning återfinns i en text av den tyske filosofen Otto Neurath (här i Gardners (1987) vackra översättning):
The construction and reconstruction of science places each of us in the position of a mariner who must rebuild his ship, plank by plank, while staying afloat on it.
Vi saknar en plats utanför vårt kunskapsbygge varifrån verksamheten kan observeras och bedömas. Denna förutsättning är generell. Poängen är alltså att vetenskaperna, och fysiken i synnerhet, intar exakt samma kunskapsteoretiska position som myten och religionen.

Med bilderna vill jag framhäva att det finns en diskrepans mellan något man kallar verkligheten och vår kunskap om den. Det är inte en fråga om en skillnad mellan den som är upplyst (om världens beskaffenhet), och den icke upplyste. Det väsentliga mönstret är i stället vår permanenta, relativa oupplysthet. Vetenskapens utveckling? Samhällens framsteg? Hur var det Cornelis Vreeswijk uttryckte det:
.. för var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli; ja, för var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli.
Mer förödande om det moderna projektet kan man inte uttala sig.


TILLÄGG .... Min avsikt här har inte varit att sprida en kunskapsteoretisk pessimism; utan en realism om vad vi kan hoppas uppnå med våra observationer av det vi kallar verkligheten. Jag har argumenterat för att vi inte kan skaffa sann kunskap om verkligheten, endast adekvat. Det handlar om att försöka ge våra historiskt gjorda erfarenheter (observationer av alla slag) en logisk och sammanhållen form. Olika erfarenheter ska inte leda till motsägelser; våra handlingar bör i det perspektivet leda till att vi inte blir överraskade - broar ska inte rasa, och inte världsbilder heller. Överraskningar kan vi söka för att utvidga vårt erfarenhetsrum och våra beskrivningar, men de ska inte vara av den karaktären att vi systematiskt undviker dem för att slippa smärtan av misslyckande, eller gör våld på dem för att få dem att passa in i en världsbild. Nå, vägen är inte fri från katastrofer, men vi kan ju lära oss. Och i detta ligger det hoppfulla; människans förmåga till mental konstruktion är stor - ja storartad, om bara konstruktionen är förankrad i verkligheten på det sätt som den här texten utvecklat.

till startsidan
åter start