Vi kan följa fortsättningen i Zilliacus: Moskoviter och finnar i äldre och nyare tid (Bonniers, 1912) ..
     När en ny general­guvernör över Finland utseddes 1898 bröt tsarregimen mot denna försäkringsakt. Den ryske inrikesministern Plehwes uttalade målsättning för Finland var "fastställandet av riksenhetens princip". Generalguvernören Nikolai Bobrikoff uttolkade sin uppgift så: "det slutliga införlivandet av Finland med den ryska statsorganismen".
     Detta ledde till protester från finska ämbetsmän på områden som utsattes för förryskning. Det gällde inställda samman­kallanden av rikets ständer i lantdagen, ryska språkets plats i offentlig förvaltning, finska trupper och befälsordning, värnpliktsfrågan, förryskning av polisväsendet och tullen, och så vidare. Zilliacus beskriver resultatet (ibid s.233) ..

- Mest märkbar och kännbar har `reformeringen´ av polisen efter ryskt mönster blivit. Det dugliga polisbefälet har ersatts med personer utan någon annan kvalifikation än villighet att fullgöra vilka befallningar som helst.
- Följderna visade sig snart. Fall av misshandel, förövade såväl av polisbefäl som manskap mot häktade... Olagliga häktningar har blivit en alldaglig företeelse... Utpressningar, bedrägerier och försnillningar har blivit en ordning inom den reformerade polisen, liksom vanan att skaffa sig mutor... Det hela visar upp en ruttenhet, som icke tidigare existerat inom det finska samhället.

Den ryske inrikesministern Plehwe förklarade tsarens brutna löften gentemot Finland med att den ryska självhärskaren över huvud icke kunna bindas av löften. Så måste det förhålla sig enär själva begreppet självhärskare innebär, att dennes vilja i varje nu måste vara helt fri. Den kan följaktligen varken bindas eller ens inskränkas av någon föregående viljeyttring. Denna må sedan iklätt sig formen av löften, fördrag eller annat. En samtida europeisk kommentator.. tackar tsarens främste förtroendeman för det oförtydbara meddelandet om huru mycket traktater och andra avtal med Ryssland vore att lita på.

Det fanns politiska fraktioner med olika syn på bästa sättet att bemöta förryskningen. Det passiva motståndets huvudman var under flera år åldermannen Leo Mechelin; i detta läger önskade man hålla öppen en möjlighet till samtal med den ryska makten, i förhoppningen att nå överens­kommelser som åtminstone bevarade något av finskt inflytande.
     Inledningsvis samlade man i Finland in en halv miljon underskrifter med upplysningar till tsaren Nikolaj II om prekära finska förhållanden. Man vädjade om att självhärskaren skulle rätta till övergreppen på den finska konstitutionen, ämbetsmän och medborgare. När tsaren vägrade ta emot den finska delegationen, tog Konni Zilliacus initiativ till protester från europeiska kultur­personligheter, samt höga jurister. För att via denna typ av adresser rikta uppmärksamhet på Finlands läge.

Aktivisternas roll i landets självständighetshistoria
När varken undfallenhet eller passivt motstånd längre stoppade förryskningen åren 1899–1905 togs motståndet upp med radikalare metoder. Närmast förbands situationen i Finland med generalguvernören Bobrikoff, vilken förstås endast var en exponent för tsaren. I juni 1904 utsattes han för ett attentat utfört av Eugen Schauman. Händelsen markerade ett finskt uppvaknande och initierade tanken och tron på en frigörelse från det ryska styret. Och därmed inleddes också ett mer aktivt motstånd.
     På hösten 1904 tog Konni Zilliacus initiativ till bildandet av det underjordiska Finska aktiva motståndspartiet. Bland annat var Zilliacus verksam vid två stora internationella kongresser, i Paris (1904, arrangör) och i Genève (1905). Då samlades deltagare från oppositions­partier i Ryssland tillsammans med delegater från randområden i det ryska riket, såsom Finland. Slutmålet var tsarregimens fall och införandet av en demokratisk konstitution i det ryska kejsardömet. Trots olika nationella mål förenades den radikala oppositionen i Ryssland och Finland av den gemensamma fienden, tsarregimen.
     Konni Zilliacus och Arvid Neovius smugglade åren 1900–1905 den illegala tidningen Fria Ord till Finland, vilken trycktes i Stockholm dit de blivit landsförvisade. Lenins tidskrift Iskra och annan förbjuden litteratur smugglades via Finland till Ryssland. Hösten 1905 försökte Zilliacus till och med skaffa vapen åt de ryska revolutionärerna med fartyget John Grafton för att på så sätt starta en revolution i Ryssland. Aktionen avslöjades dock av den ryske dubbelagenten och socialist-revolutionären Jevno Azeff.
Utan kännedom om detta djup i det finska motståndet mot förryskningen förstår man mycket lite av utvecklingen då och senare i frihetssträvandena.

Perspektiv på de finska aktivisterna
Vad gäller aktivisternas roll i Finlands självständighets­strävanden har de av finländska historiker under olika tider bedömts ha varit av varierande betydelse. Idag ger man dem ett erkännande för att deras aktiva motstånd under de första ofärdsåren väckte folket ur en modlös underkastelse inför den ryska övermakten. Aktivisterna visade åren 1905–1906 genom sin halvmilitära organisation Voimaförbundet vägen till jägarrörelsen 1914–1917 som ombildades till vita skyddskårer 1918 och därefter blev landets armé. De tidiga aktivisterna kan också i dag ges ett erkännande för att de inspirerade nyaktivister åren 1914–1917 att arbeta för ett slutligt lösslitande från Ryssland.

Slutligen. Idag står vi inför samma situation som Finland 1898, då tsaren bröt mot ingångna avtal och ansåg sig ha all rätt göra så i egenskap av självhärskare. Idag begås dessa brott i världsskala, när Putin och Trump nonchalerar en hittills respekterad internationell rättsordning. Idag saknar vi Konni Zilliacus vassa penna, hans pregnanta stil, realistiska bedömningar och insikter om framtiden. Heter hans like idag möjligen Zelenski.

- - - - - - - - - -
Jag har fått hjälp med detta inlägg av Konni Zilliacus nutida släkting, Carl-Magnus Fagerholm, Helsingfors. Han har skrivit en biografi: Konni Zilliacus - patriot i ofärdstider.

Boken Tsarens kur - en historisk thriller ges ut på Lucifer forlag