till startsidan

L Ä S P R O V - - L Ä S P R O V - - L Ä S P R O V



Förlorad

av
Lasse Rabenius


Ann sov djupt när någon utan att tända ljuset försiktigt steg in i rummet. Något raggigt följde strax efter, gläfste till och slank bort mot Anns säng. Men intränglingen tog tag i kopplet och hyschade. Det som måste vara en hund sjönk ner på golvet. Snabbt klädde personen av sig, hängde byxor och tröja över en stol och kröp utan ett ljud ner i den andra sängen. Hunden hoppade upp på sängen och la sig på sin ägares fötter med en suck.
    Klockan halv sju vaknade Ann av att solen lyste på tapeten med mild värme. Det första hon såg var klängrosorna som nickade till henne från det öppna fönstret. En ljummen morgonluft kom med söta dofter från heden, ett hav av ljung och ormbunkar.
    En humla tumlade mot fönstret. I samma ögonblick såg Ann ett huvud sticka upp ur lakanen i den andra sängen. Ann betraktade det häpen; håret var så kort att det stod rakt upp. Rumskamraten rörde sig och tycktes gäspa.
    - Hallå, sa Ann försiktigt.
    - Hej Ann, svarade en sömnig röst efter en stund.
    När figuren satt upp i sängen, kände Ann igen henne. Hon såg nästan ut som en pojke.
    - Vad har hänt Freddy, frågade Ann oroligt.
    Freddy kelade lite med Finn innan hon svarade.
    - Jag sa elaka saker till mamma. Hon var omöjlig; sa att jag måste få fason på mig.. Sen klippte jag håret, fast det vet hon inte om ännu.
    Freddy såg ut att vara ledsen. Så rätade hon på ryggen.
    Ann sa ingenting, men kunde inte upphöra att förvåna sig över sin kusin. Ann kunde sitta länge framför spegeln med sitt hår. Det slog henne hur märklig Freddy alltid varit; att Freddy hittade på saker som Ann inte ens skulle kunnat fantisera om.
    - Jag är ledsen att jag inte mötte er vid stationen igår, sa Freddy. Men jag kunde inte. Jag var på ett sådant hemskt humör.
    - Åh Freddy. Du ställer till det för dig. Och din mamma som är så snäll.
    - Det är inte så enkelt som du tror, sa Freddy. Mamma är nog snäll, men hon förstår ingenting. Hon har börjat säga Fredrika till mig.
    - Men hon menade det säkert inte, sa Ann tröstande.
    - Jo det gjorde hon nog, svarade Freddy. Jag står inte ut med det.
    Ann blev bekymrad. Hon visste inte vad hon skulle tänka.
    Finn kom fram till henne och gnällde.
    - Hur är det Finn, frågade Ann.
   
Plötsligt knackade det häftigt på dörren. Sedan flög den upp och Rick stormade in. Han gjorde ett elegant hopp och dök pladask i Anns säng. Ann hävde upp ett tjut. Hon fick en plaskvåt kalufs mot nattlinnet.
    - Här kommer havens fasa, Rick den förskräcklige, skrattade han med hela sitt ansikte.
    - Du är inte klok, fnittrade Ann med illa dold förtjusning. Har du redan varit vid stranden!
    - Ha! Vad skådar mitt norra öga, fortsatte Rick. Är det inte den försvunne kapten Freddy som återvänt med skeppshund och allt. Och tror jag inte att kapten varit ute i strid; en kanonkula måtte ha missat kaptens stolta huvud med en hårsmån! Vilket mod! Den där frisyren klär er kapten!
    Freddy kunde inte låta bli att dra på mun åt all denna frustande glädje. Hon beundrade sina kusiner. Själv tyckte hon sig vara en besvärlig person, som bara ställde till bekymmer och väckte obehag hos andra. Vad hon tyckte om att sugas upp av Ricks och de andras livlighet; att bara få finnas med i deras upptåg.
    - Hej Huckleberry Finn, sa Rick på alla fyra. Redo för nya äventyr, eller hur!
    Rick fick en varm tunga över kinden.



ur ..
   Den förlorade ön
   - the unspoken story of the Blyton Five.

      (c) Lasse Rabenius


till startsidan
Boken ges ut på Lucifer forlag