till startsidan

 

L Ä S P R O V - - L Ä S P R O V - - L Ä S P R O V


Skärens hemlighet
Resande Mans olyckliga förlisning

BOK 3.. HERRHAMBRA GÅRD


Resande Man

av
Lasse Rabenius

epub-version 2015.0600

ISBN 978-91-975139-7-5

 


 


 

 

 

BOK 3 - HÖST

HERRHAMBRA GÅRD

 

 

Prolog

 

AVSNITT I .. KÖKSPIGAN

Kapitel 1.. Frivecka

Kapitel 2..  Rätt och fel

Kapitel 3..  Flytta eller stanna

Kapitel 4..  Ritningarna

Kapitel 5..  Guvernanten

Kapitel 6 ..  Storpelles gumma

Kapitel 7..  Sektion

Kapitel 8..  Arvsblod

 

AVSNITT II .. BRUDEN

Kapitel 9..  Dans

Kapitel 10..  Tavlan

Kapitel 11..  Myrtenkronan

Kapitel 12..  Skeppet

Kapitel 13..  Maskiner

Kapitel 14..  Blind

Kapitel 15..  Gudinnan

Kapitel 16..  Ett jättelikt tåg

 

AVSNITT III .. JUNGFRUN

Kapitel 17..  Nådebringande juledag

Kapitel 18..  Segel, klippor och ankare

Kapitel 19..  För fort

Kapitel 20..  Köldens antågande

Kapitel 21..  Fattiglappen

Kapitel 22..  Gumman

Kapitel 23..  Till botten

Kapitel 24..  Till minne av den fatala händelsen

Kapitel 25..  Isen

Kapitel 26..  Vägen

 

Rabenius tidsmaskin

 

 


 


 

 

Herrhamra Gård

Vinter

 

 

 

Mamsells upplysning

 

Det är mycket du behöver lära dig.

För det första är du knappast en som ger mig råd om hur jag ska sköta mina sysslor.

Och för det andra och viktigare:

herrskap är herrskap och de bestämmer och gör som de vill.

 



 

 

AVSNITT I

 KÖKSPIGAN

 

 

 

 

 Kapitel 1

 

 FRIVECKA

 

 

 Det var i friveckan, sista måndagen i oktober. Bokstammarna stod kalsvarta på rad. I hjulspåren hade isfläckar frusit fast under natten. Hon hade gått i kanten av ett frostigt fält, öppnat en bred grind och stigit in på grusplanen till Herrhambra gård.

 Där stod en karl på gårdsplanen.

 - Vart ska du min lilla vän?

 - Jag är inte din lilla vän, svarade hon. Jag tänkte tala me’ patron.

 Mannen tog stöd på en räfsa.

 - Du var mig en stursk en, sa han, du ska inte tro patron vill ha töser som bits.

 Hon brydde sig inte om anmärkningen utan fortsatte mot en praktfull entré; fyra åttkantiga pelare bar upp en altan vars balustrad kröntes av romerska urnor. Det var några få trappsteg fram till porten. Hon tvekade om hon skulle gå in, men knackade hårt och öppnade strax själv.

 Gårdskarlen såg efter flickan; skakade på huvudet.

 

 Hon stod i en stor hall. Inga människor syntes; bara några porträtt på väggen; tre allvarliga herrar på rad. Den närmast granskade henne med skarpa, men lugna ögon, hade krås i halsen och långt storlockigt hår. Nästa herre tittade på henne som i förbifarten, som om han tänkte: vem är den? Den siste i svart kravatt och snövit rullad 1700-talsperuk såg henne inte alls; han var mer intresserad av vem som skulle stiga in härnäst. Men ingen kom.

 Ett svagt slammer av grytlock trängde in i hallen. Hon såg en stängd dubbeldörr, och mitt emot ännu ett par i glas. Där igenom syntes ett salsbord med stolar i kungsblått kläde, ytterligare tavlor, fältvapen; och när hennes näsa näranog stötte i glaset, såg hon en ruvande svart flygel. Försiktigt vände hon sig om. Hon upptäckte då att porträttgalleriet ändade med ännu en glasdörr; och innanför den satt en man vid ett skrivbord.

 Trummande fotsteg; hon stirrade mot en trappa. Ett par kängor kom till synes, därpå en ljusblå klänning, ett vitt förkläde och till sist hela personen. Kängorna hastade mot köksdörren, en vit hand sträcktes mot handtaget, hejdade sig; huvudet vändes långsamt.

 Tjänsteflickan stirrade på henne.

 - Jag söker patron.

 Tjänsteflickan betraktade hennes enkla schalett, hennes kortklippta hår; västen över blusen. Hon var inte igenkänd.

 - Om man har ett ärende till patron bör man ringa. Innan man stiger in.

 Hon hade knackat.

 - Jag är här för att söka plats.

 Tumult; barnrop:

 - Milda! Har hon kommit?

 Två barn forcerade trappan. De stannade häftigt när de fick syn på den främmande.

 - Vi visste inte att hon kommit, viskade en liten flicka med händerna på tjänsteflickans klänning.

 Den större pojken stirrade.

 - Nu fick ni er en läxa, sa ’Milda’; visa nu vår besökare vilka ni är, och hälsa som det anstår er.

 De gick fram, neg och bockade: Helga; Karl Fredrik.

 Hon räckte fram sin hand; pojken var i hennes egen ålder. Han såg osäker på henne. Hon sa sitt namn.

 De vände sig till Milda.

 - Heter hon Fredrika?

 - Ja, men nästa gång kan det vara fröken Hilda.

 - Men vem är hon då?

 En man hade stillsamt kommit ned för trapporna och anslutit sig till sällskapet.

 - Jaha, sa han uppfordrande.

 Milda vände sig osäker mot honom.

 - Patron får ursäkta, men jag har nyss träffat flickan; hon söker plats.

 - Men inte som guvernant, sa patron.

 Han betraktade Fredrika. Det var patron på Herrhambra som granskade henne.

 - Vad har hon gjort tidigare?

 - Det som hör till en gård, sa Fredrika.

 - Mm.

 - En hel del fiske, fortsatte Fredrika.

 - Det har vi inte nån nytta av här, sa han.

 - Jag kunde hjälpa fröken Milda.

 - Till det vill jag först lära känna personen ordentligt.

 Fredrika drog fram ett papper ur klänningsfickan; betyget.

Patron tittade på det en stund.

 - Från Utö. Kapellpredikant Per Larsson Leander? Jag känner inte till folket där ute. Men det finns ingen gruvdrift längre efter vad jag hört. Och de nya sköter visst inte sitt pastorat.

 - Pastorn är en bra mänska, sa Fredrika.

 ‑ Åhå? Och fröken Stur själv: ärlig, frimodig, söker Gud...

 - Det är nog vad pastorn tror, sa Fredrika.

 - Jaså, vad tror hon själv då?

 - Jag vet bara av sånt jag sett med mina egna ögon.

 - Minsann, och vad skulle det vara då?

 - ...ja, inte har ja' sett nåra vättar, å inte heller havsfrun, som min morfar... så ja vet inte rikti' om Han finns, se...

 Patron gjorde stora ögon. Men flickan fortsatte:

 - Så om det ska bli nåt av en, tänker jag en får ordna till det själv.

 Patron höll tillbaka ett ofrivilligt skratt.

 - På så sätt, sa han lågt.

 Han gav tillbaks betyget.

 - Milda; ta fröken Fredrika till mamsell.

 

 Milda förde Fredrika in i köket.

 I samma stund smet en skugga iväg; en dörr smällde igen.

 - Jag har sagt åt henne att inte smälla i dörren, sa en kvinna vid en arbetsbänk; nu gjorde hon det i alla fall.

 Milda gick fram.

 - Sofia, sa hon; har du reda på mamsell?

 Kvinnans händer for över grova potatisknölar, som efter en rå behandling vitbleka tumlade ner i en kastrull. På bänken bredvid henne hukade ett knippe röda morötter.

 - Mamsell kommer snart.

 Hon viftade obestämt med handen. Från hårknuten vajade strån som från ett hölass; Fredrika såg höfternas rullande hjulpar, ryggen, rak som en vagnsstång, och förklädets betsel som löpte samman i en hårt åtdragen knut på hennes rygg.

 - Är mamsell på sitt rum?

 - Hon kommer nog.

 Milda stod osäker, men nappade åt sig en kökslapp och ställde sig att torka av bordet vid gavelfönstret. Hon tog fram en vit duk, bredde ut den och slätade till; gick till ett skåp, tog ner finlemmat porslin.

 - Fröken Fredrika, sa hon; hon kan ta fram tallrikar, sex flata och djupa.

 Hon nickade mot ett skåp. Porslinet där var grövre; Fredrika lyfte varligt ner det till bänken. Det var inte herrskapsporslin.

 - Är det hon som ska göra dina sysslor, sa Sofia.

 - Hon hjälper mig bara, svarade Milda.

 - Jag hörde du sku’ sluta; nu när guvernanten...

 Fredrika såg Milda placera finporslinet på den vita duken; och att hon var noggrann med besticken.

 - De ska va’ där ute, sa hon när Fredrika kom med sin hög.

 ’Därute’ var ett grovt matbord utan duk. Här såg hon en ytterdörr.

 - Köksingången, sa Milda och påpekade: det är där vi går in.

 

 En kvinna i brokigt förkläde kom in genom köksingången.

 - Mamsell!

 - Ett ögonblick Milda.

 Innan kvinnan – husmamsellen – fortsatte in i köket kastade hon ett kort öga på Fredrika, som knöt handen kring sitt betyg i förklädesfickan.

 Mamsellen gick bort till Sofia.

 - Jag vill inte veta av de här bråken mellan Sofia och Maria!

 Sofias rygg andades in djupt; med utandningen kom i ett enda flöde:

 - Kommer hon in med fult färskvatten så må en säga te’.

 - Nå vad är det?

 - Rostslam!

 - Till potatisskalning duger det. Nå, om inte Sofia blir lenare i mun så får hon gå ut efter vatten själv endera dan.

 - Vi har en ny som väntar i kökshallen.

 - Sofia ska inte vara för säker; hon kan nog få gå som piga själv om hon inte passar sig.

 Mamsellen gick tillbaks till Milda.

 - Patron bad jag skulle ta fröken Fredrika till mamsell.

 - Kom med.

 Fredrika togs in i ett rum; det såg privat ut. Mamsellen stängde dörren bakom dem.

 - Anna Andersdotter, jag är mamsell på gården, som du förstår.

 - Fredrika Stur, ja’ e’... fiskare.

 - Jaha, sa mamsellen; fiskardotter...? du är... – jag säger du till alla mina flickor – du får ursäkta, men det är lite rörigt här sedan gamle patron lämnade gården.

 - Patron Halls, sa Milda.

 - Ja, just det... du vill ha plats förstår jag.

 - Ja tack.

 - Vad har du alltså gjort tidigare?

 - Skött en gård på Utö.

 - Skärgårdsbönder.

 - Mina föräldrars; fast far är författare.

 - Eh, jaså… hur många djur?

 - Fem kor och trettio får. Häst och…

 - Då klarar du lagårdssysslorna då.

 - Jag skulle vilja arbeta i huset; inomhus, som fröken Milda.

 - Varför det? Har du gjort det tidigare?

 - Jag vill lära mig nå’ nytt.

 Mamsellen gick till en chiffonjé; öppnade klaffen och skrev ut ett kontrakt.

 - Du får börja som piga i köket, så får jag se vad du går för. Årskontraktet är sjuttiofem kronor; skriv under om det passar.

 Fredrika skrev omsorgsfullt dit sitt namn.

 - Har du nånstans att bo?

 - Nej.

 - Nå, sa mamsellen; om du kan börja genast…? Ja, du har ju träffat Sofia… säg inte emot henne i onödan.

 

 Sofia gav henne två spannar.

 - Du vet va’ riktigt vatten är, undrade köksan.

 - Men inte brunn.

 - Den hittar du.

 Fredrika tittade runt på gården. Hon såg stora keramikpjäser utplacerade i gräskanterna. Och kala kastanjeträd som slog sina valv över gårdsentrén.

 - Det gick fort det där, sa gårdskarlen när han såg henne med vattenspannarna.

 - Kan han säga var brunnen är, sa hon.

 - Så, hon är min lilla vän nu då?

 - Nä, men ändå.

 - Jaså! Nå, hon får väl vara min lilla vän, fast jag inte är hennes. Gå halvvägs ner mot växthusen; du ser dem där borta.

 - Tack.

 - Ja det vill jag hoppas, sa gårdskarlen; och jag råder henne att skaffa de vänner hon kan.

 Hon vände på klacken. Men när hon gått ett stycke ropade hon:

 - Vem är han då?

 - …Viktor.

 Hon sa sitt eget namn och fortsatte.

 

 När hon pumpat upp vattnet stod hon och såg ut över fälten. Man kunde urskilja kvarnen på ett berg nere vid sjön; fast sjön var inte synlig. Runtom ramade bergsryggar in Herrhambras jordar, gamla uppgrundade havsvikar.

 - Bor du på en ö, sa en flickröst.

 Det var fröken Helga som kommit fram till henne, patrons dotter. Hon föreföll vara en sju, åtta år.

 - Jag kommer från Utö, svarade Fredrika; den är ganska stor.

 - Hur kom du hit? Med ångbåten?

 - Jag kom hit i min segeleka.

 - Så du kan segla?

 Fredrika nickade.

 - Vart brukar du segla?

 - Till utskären; för att ta upp fisk.

 - Fiskar du gäddor?

 - Jodå, och strömming.

 Fredrika tog tag i spannarna och började vandringen mot gården.

 - Här finns inte särskilt mycket fisk, sa Helga.

 - Nä, ni har ju stora jordar att sköta.

 - Varför kom du hit då?

 Fredrika sträckte på ryggen för att orka med.

 - För att det finns annat här som jag vill se.

 Ena vattenspannen vinglade runt och hon tappade den. Hon ropade till. En skugga hade farit förbi. Hon ställde ner andra spannen och såg sig om.

 Pojken hade ställt sig att skratta.

 - Du är stygg, sa Helga till sin bror.

 Han hade slagit till spannen! Vattenpölen försvann långsamt; sjönk ner i jorden. Fredrika såg på pojken. Hon tog den andra hinken; rusade och slängde det återstående vattnet över honom.

 

 

 

 

 Kapitel 2

 

 RÄTT OCH FEL

 

 

 Hon stod inne hos mamsell Andersdotter.

 - Vad vill det här säga, sa mamsellen; jag ber dig vara försiktig mot folk, men knappt har jag vänt ryggen till förr’n du far ut mot herrskapet; det är otillständigt!

 - Det är ungherrn mamsell borde säga till.

 - Flicka lilla, det är mycket du behöver lära dig. För det första är du knappast en som ger mig råd. Och för det andra och viktigare: herrskap är herrskap och de bestämmer och gör som de vill, det må vara patron eller ungherrn, det kvittar.

 - Om de handlar orätt då?

 - Rätt och fel; det bestämmer herrskapet.

 Fredrika tittade i golvet.

 - Nu fick du nåt att tänka på, sa mamsell Andersdotter. Och om du efter detta får stanna eller inte; det vet jag knappt.

 Hon såg på mamsellen.

 - Om jag vill stanna?

 - Det får patron bestämma.

 - Jag får stanna för mamsell då?

 Mamsell Andersdotter suckade.

 - Vad skulle jag säga till patron, undrade hon.

 - Att han ska göra vad som är rätt.

 - Jag ska säga som det är; den rättvisan får du i himlen.

 - Jag vet inte just att jag tror på himlen.

 - Inte? Nå, i så fall återstår bara patrons rättvisa.

 Mamsellen såg bekymrat på henne.

 - De där tankarna borde du hålla tyst med.

 

. . .






Historien finns att läsa i :

Skärens hemlighet Bok3: Herrhambra Gård
(c) Lasse Rabenius

till startsidan
Boken ges ut på Lucifer forlag