till startsidan

 

L Ä S P R O V - - L Ä S P R O V - - L Ä S P R O V


Skärens hemlighet
Resande Mans olyckliga förlisning

BOK 2.. GROSSHANDLAREN PÅ UTÖ


Resande Man

av
Lasse Rabenius

epub-version 2015.0600

ISBN 978-91-975139-6-8

 



 

 

BOK 2 - Höst

GROSSHANDLAREN PÅ UTÖ

 

Prolog

 

AVSNITT I.. DET GAMLA DOKUMENTET

Kapitel 1 Sommarkväll

Kapitel 2 Grosshandlaren

Kapitel 3 Skeppsbrottet

Kapitel 4 Att komma iland

Kapitel 5 Tomma nät

Kapitel 6 Östermans rorkult

Kapitel 7 Räven och Jesus

Kapitel 8 Lögnen

Kapitel 9 Ogräs

Kapitel 10 Stämning

 

AVSNITT II .. STARCKT MOTWEDER

Kapitel 11 Secret. Biugs relation

Kapitel 12 Härhambra

Kapitel 13 Port på glänt

Kapitel 14 Nihilisten

Kapitel 15 Förlorade själar

Kapitel 16 Gunnarstenarna

 

AVSNITT III .. RÄTTEN

Kapitel 17 Olsmäss

Kapitel 18 En självständig en

Kapitel 19 Preference

Kapitel 20 Tingsfrid

Kapitel 21 Af godt hjerta

Kapitel 22 Dokumentet talar för sig självt

Kapitel 23 Mellan pastorns fingrar

 

Rabenius tidsmaskin

 



 

 

Prolog 

 

Grosshandlaren på Utö

 

 

En vacker sommarmorgon, då Jungfrufjärdens yta låg blek stilla och röken från skärgårdsbåten DalaröStröm steg rakt upp i den klarblå luften, lutade sig en herre i svart bonjour och vit väst ut från fartygets kommandobrygga. Han vinkade vänligt med handen och ropade till folket på kajen:

 - Vad har ni här att göra egentligen? Följ med ut till landet i stället! Följ med till Utö!

 Folket som samlats för att ta hand om gods från staden eller bara delta i livligheten vid kajen tittade upp mot en stor och ståtlig herre i sina bästa år. En i hopen kände sig föranlåten att möta hans utmaning.

 - Vad skulle väl Utö ha som inte redan finns här i Dalarö?

 Herrn på kommandobryggan sträckte på sig och gav ett rappt svar:

 - En obruten horisont! Vita sandstränder! Havsbad!! Och därtill överkomlig logi.

 Mannen som svarade så var E.W. Lewin, grosshandlare och tillika öns ägare. Han hade ett bestämt mål: att göra Utö till södra skärgårdens förnämsta badort.

 



 

 

 AVSNITT I

 DET GAMLA DOKUMENTET

 

 

 

 

Kapitel 1

 

 SOMMARKVÄLL

 

 

Vattnet låg blankt i kvällsstiltjen. Vikens björkstammar stod som dörrspringor i den annars mörka spegeln. De kom roende in mot hus och bodar efter ännu en dag på havet.

 Freddy tog in årorna och ställde sig att hala det slappa spriseglet. Och Rick tog ner focken. Långsamt gled de in mot bryggan.

 I aktern satt Julius och Ann orörliga.

 - Ser ni, sa Ann; det stiger ånga ur sjön.

 Julius satte handen i vattnet.

 - Det är faktiskt varmt, sa han.

 Sjöröken förebådade en annan årstid. Freddy hade kunnat förklara det för dem, men hon hade annat för ögonen.

 - Ta förtampen Rick, sa Freddy. Kan du fästa den vid pållar'n!

 Freddy stod med handen mot masten. Hennes fiskarställ avvek från de andras lätta ekipering. Flickan såg upp mot gården. Också de andra blev nu varse en främmande vagn; och Freddys mor som kommit ut på förstubron.

 

Det var kronolänsmannen som kommit; i egen person.

 - Jag är ledsen att behöva störa så här på kvällskvisten.

Han tog fram en portfölj innan han steg ner från vagnen. Freddys mor betraktade honom undrade.

 - Det måste va' nå' särskilt som för länsman hit, sa hon.

 - Det är ett papper …, sa han; grosshandlarn insisterade.

 Hon tog emot papperet.

 - Men jag måste få höra er syn på saken, fortsatte länsman. För jag begriper inte... är ni inte ägare te' gården? Det har en ju alltid trott.

 Freddy hade kommit upp från sjön.

 - Go'afton länsman, sa hon.

 - De'samma, unga fröken. Hur är det med morfar; fiskar han fortfarande vid utskären?

 - Morfar och jag, svarade hon. Men länsman borde kalla mig Freddy och inte…, och inte nå’ annat.

 Länsman log; Fredrika visste vem hon var. Han vände sig till hennes mor.

 - Om fru Kristin läst igenom papperet... som hon kanske ser; ni tycks sakna lagfart på egendomen...

 - Är det grosshandlarn, sa Freddy.

 - Ja, sa länsman.

 - Mamma, du får inte skriva på nåt av hans papper, sa Freddy. Hennes mor gav henne en snabb blick.

 - ... Hjalmar, sa Kristin, om länsman tillåter; vi har ju ändå känt varann bra länge nu. Jag behöver nog hans råd i den här saken.

 - För all del, Kristin, sa kronolänsman, genera sig inte. Jag hjälper henne om jag bara kan.

 - Vad jag inte begriper, sa Kristin, är att grosshandlarn kan uppsäga oss till avflyttning, när vi har ett dokument som visar att vi äger gårn?

 - Så, sa länsman förvånad. Grosshandlarn förklarade att ni saknade lagfäst rätt till egendomen.

 - Jag ska visa Hjalmar det gamla dokumentet, sa Kristin.

 Hon gick att hämta det.

 Länsman hade ställt sig att se ut mot havsviken.

 - Jag tycker om er del av ön, sa han till Freddy; naturen är friare här... martallarna och de höga klipporna. Jag ska säga henne att jag längtar ut till skären för det mesta. En gång trodde jag faktiskt att jag skulle bosätta mig på ett sånt här ställe. Men så kom tjänsten på fastlandet emellan.

 - Jag kan inte tänka mig att bo nån annanstans, sa Freddy.

 Länsman betraktade henne.

 - Freddy skulle bara veta vad jag ångrar mig ibland, sa han.

 - Var är länsman stationerad, undrade Julius. På Dalarö?

 Länsman vände sig om; såg på Fredrikas kamrat.

 - Nej, i Westerhaninge, på Sotholms häradsrätt.

 - Finns det ett arkiv där, undrade Julius.

 - Julius gillar å rota i gamla papper, förklarade Freddy.

 - Det finns naturligtvis ett juridiskt arkiv, sa länsmannen; det handlar om stölder och bråk, en del tvister om mark eller skeppslaster.

 - Står det nåt om gamla vrak, undrade Ann.

 - I de rättsfall som rör vrakplundring kanske, sa länsman.

 - Vi är i vrakplundringsbranchen, sa Rick.

 Länsmannen såg roat på Rick, sedan på Ann.

 - Jaså minsann, sa han; det är svårt att tro. Om det funnes änglar på vår jord så skulle de se ut som ni två.

 - De är mina kusiner, sa Freddy.

 Rick och Ann var syskon och mycket lika; lika ljust hår hade de i alla fall. Men de tyckte inte själva att de var några änglar. Fast alla de mötte sa så.

 - Nå, fortsatte länsman; så länge ni bara vill läsa om vrakplundring är ni på rätt sida om lagen; men det finns folk som vill gå längre. Ni skulle bara veta vilka hemska straff de tänkte ut för sånt förr i tiden!

 - Jag menar bara att… att om vi hittar ett gammalt skepp, försökte Rick.

 - Röfwar man något af strandad farkost, så länge skeppsfolket när är, eller godset bärga wil; warde steglad. Det betyder halshuggning, delning av kroppen i fyra delar, uppsättning till allmänt beskådande. Missgärningsbalken i 1734 års lag.

 - Julius far är vetenskapsman, sa Ann; vi hjälper honom bara att leta rätt på gamla saker.

 - Jaja, det går väl för sig, sa länsman; men skulle ni hitta nåt värdefullt, eller se nåt skumt…

 En lång man i tunga stövlar närmade sig. Han luktade ladugård och de rynkade sina näsor. Mannen var Hilding, Freddys far, och han hade kommit från kvällsmjölkningen. När han lyfte på kepsen för länsmannen syntes en mörk kalufs.

 - Länsman, sa Hilding kort.

 - Ja, svarade länsman, jag har ärende från grosshandlarn. Men det ordnar sig nog.

 - Vadå för ärende, sa Hilding.

 Länsmannen räckte honom grosshandlarens papper.

 Hildings min mörknade allteftersom han läste; och kvällens ljus försvann.

 - Så länsman går grosshandlarns ärenden, sa Hilding till slut.

 - Han vet att det är min plikt, svarade länsman, men...

 - Ett krav på avflyttning, sa Hilding; länsman borde inte befatta sig med slika dumheter.

 - Jag är här som tjänsteman, det borde Hilding förstå.

 - Det vill jag hoppas, sa Hilding, men oskicklig myndighets- utövning är det i alla fall fråga om.

 - Hilding ska lugna sig...

 - Om länsman skött sin uppgift korrekt skulle han först kontrollerat om grosshandlarens uppsägning överhuvudtaget var befogad.

 - Jag vet nog hur jag ska sköta min tjänst. Hilding ska vakta sin tunga.

 - Om länsman inte tål dagsens sanning, så kan han försvinna.

 Länsman betraktade mörkret kring Hilding, och kände att han riskerade att dras in i det. Han steg snabbt upp i vagnen och smackade på hästen, som ryckte till av det plötsliga uppbrottet.

 - Se till att visa grosshandlarn ert dokument, sa han; annars lär Hilding få se mig igen.

 Länsman försvann hastigt bortåt vägen.

 

När Kristin senare kom ut såg hon bara att länsman redan lämnat gården. Hon var förvånad.

 - Jag hade tänkt bjuda in Hjalmar på kvällsmat, sa hon till sin man.

 - Nu slapp du det, svarade han.

 Tystnad.

 - Nå, svarade Kristin stilla, då äter vi själva. Julius, du äter väl ändå med oss?

 - Tack gärna, men snart får jag betala för mig.

 - Inte.

 - För nästa år då, sa Julius; jag bokar plats på ’värdshuset Skärhem’.

 - Skärhem är kanske grosshandlarns så dags, sa Freddy.

 - Struntprat, sa Hilding; nu tar jag ett kvällsdopp.

 

Gården kallades Skärhem och låg på Utö i ytterskärgården. Här bodde Fredrika (som hon egentligen hette) och hennes föräldrar på ett hemman med vad därtill hörde av ängar och fiskevatten. Fredrikas morfar Per August Buller, bodde på undantag nere i en av sjöbodarna. Han kom upp till kvällsmaten samtidigt med Hilding.

 - Här har vi alltid bott, sa morfar Buller vid middagsbordet, det är säkert det; far min, och hans far före honom. Hå de' kan inte grosshandlarn ändra på, hur mycket han än skulle vilja. Det är fisket som hållt oss kvar, om det inte va’ nåt annat ibland. Fast de' vill inte Kristin veta åv, så de' säger jag inget om.

 - Jo berätta, sa Rick.

 - Nja, svarade morfar, sånt kan en inte berätta här i stugljuset; de' ska en göra i månsken när havsfrun tjuter.

 - Far lever i det förgångna, sa Kristin. Grosshandlarn vill ha annat än prat.

 - Här har han inget att hämta i alla fall, sa Hilding.

 - Ni måste nog visa honom dokumentet, sa Julius.

 - Jag hade tagit fram det, sa Kristin.

 Hon höll upp dokumentet. Julius gick fram; läste:

 

 Wij, Hedewig Eleonora medh Guds Nåde,

 hafwa hermed förklahrat att Båtsmann Johan Buller

 tilerkients CronoMarken å Norra Uthöö

 Det var väl bevis nog…

 Där stod också:

 att Johan Buller giort Oss

 werderad tienst wid den olücklige förlisningen af skieppet

 Resande Mannen uti Stockholms södre skiärgård

 och ett datum:

 in 8nde October Anno 1661

 

 - Jag hade tänkt visa det..., sa Kristin, för länsman; varför försvann han bara?

 - Den är en odugling, sa Hilding. Det är hans sak att avstyra grosshandlarn. Om nu grosshandlarn påstår att Skärhem är hans, så borde länsman åtminstone be att få se hans bevis för saken; och något sådant finns inte!

 

 

 

 

Kapitel 2

 

GROSSHANDLAREN

 

 

Sommarnätterna hade åter börjat mörkna. Ängarna låg bleka, skogen stod svartraggig i kvällen. När Julius cyklade hem var vägen som en grå ulltråd i dunklet. Den ledde till byns hotell. De hyrde av grosshandlaren, som ägde ön; det mesta i alla fall. Till och med cykeln tillhörde grosshandlaren. Julius hade fått låna den av honom personligen. Det hade varit en affärsmässig uppgörelse.

 Gruset knastrade och luften drog kyligt förbi. Julius visste inte om han for långsamt fram eller farten var hög. Mörkret slukade det mesta runt omkring. Han följde vägen, kände igen en grind till fårhagen, en mörk sten; men kom inte riktigt ihåg vad som sedan följde.

 Antagligen satt hans far nu och skrev på en avhandling om ett polskt kungaval för länge sedan. Skärgårdens lugn behövdes för sånt. Men så hade man visat fadern det gamla ägardokumentet; ett kungligt brev. Det var undertecknat av drottning Hedvig Eleonora och beseglat med ett rött sigill. Det såg ut att vara äkta, hade fadern sagt.

 

 Julius ställde cykeln mot husväggen och gick uppför hotelltrappan. Han smög in.

 - Hallå, är det du Julius?

 Julius anade sin far i en korgstol i mörkret. Den var vänd ut mot fjärden. Bortom öarna låg ett rött skimmer.

 - God afton, far.

 Julius hade trott att hans far skulle sitta vid skrivbordet. Men nu verkade det som han suttit försjunken i utsikten.

 - Du skulle varit med när solen gick ner, sa hans far. Som en jättelik tomat.

 Tomat?

 - Det var som när din mor och jag … i Toscana...

 Julius undrade.

 - Åt ni tomater?

 Hans far svarade inte.

 - Kom och sätt dig Julius.

 Hans far pekade på den andra korgstolen.

 - Vad har du gjort idag, sa hans far.

 - Vi var ute på havet och fiskade. Freddy, Ann, Rick och jag.

 - Jaha. Ja, du klarar dig ju bra själv numera.

 - Du behöver inte vara orolig, sa Julius.

 - Nej då.

 Skulle Julius fråga sin far nu?

 - Freddy är rädd att de måste flytta, sa han.

 - Säger du det, sa hans far; det var oväntat.

 - De vill inte; det är grosshandlarn som vill ha bort dem.

 - Jaså, varför det?

 - Det vet jag inte, men kan du inte hjälpa dem?

 Hans far förstod inte riktigt. Julius fick förklara.

 - Är det gamla dokumentet så viktigt, sa hans far; joo.. jag sa visst att allt tydde på att det är gammalt.

 - Du sa att du kunde gå ed på det inför domstol, sa Julius uppfordrande.

 - Ja, det också. Inte trodde jag det var så allvarligt!

 - Du kunde övertala grosshandlarn att låta bli!

 Julius far rynkade pannan.

 - Men du får inte säga nåt till grosshandlarn om det förlista skeppet.

 - Nähä, sa hans far; inte om skatten ombord heller antar jag?

 - Fanns det en sån?

 Hans far log.

 

 Under frukosten uppe på värdshusets restaurang dagen därpå kom grosshandlaren förbi bordet där Julius och hans far satt.

 - God morgon doktorn, sa grosshandlaren; och Julius.

 Grosshandlaren blinkade åt Julius, som om han menade att de hade en hemlighet ihop.

 - Jag hoppas att herrskapet finner frukosten vara till belåtenhet.

 - Som alltid, herr Ewin; snart har väl ryktet om värdshusets läckerheter spridit sig i vidare kretsar.

 - Jojo, det kan man ju alltid hoppas, svarade grosshandlaren. Kanske doktorn vill försäkra sig om en plats nästa säsong? Se, en kan ju aldrig veta hur efterfrågan ser ut framöver.

 - Det beror på hur saker utvecklar sig, svarade Julius far. Men om jag fortsätter min forskning i dehär trakterna, så ska jag höra av mig.

 - Han är mycket välkommen. Och nog ska jag kunna finna rum för doktorn, det ska nog kunna ordnas. Om det går som planerat.

 Julius petade försiktigt på sin far.

 - Jo det var så sant, sa Julius far; det var en sak jag kanske skulle ta upp med herr Ewin. Som berör mitt yrke.

 - Så gärna.

 - Enskilt; på ert kontor kanske.

 

 Julius följde med. Grosshandlaren förde dem till ett rum bakom kontoret, där de kunde slå sig ner. Julius ställde sig vid fönstret.

 - Kan jag bjuda på en cigarr, undrade grosshandlaren.

 - Tackar, svarade Julius far, det säger jag inte nej till.

 Han sträckte sig mot cigarrlådan som grosshandlaren höll fram.

 Julius tittade ut. Sedan såg han på de blossande männen. De satt tysta medan rökmolnen spred sig. Han var orolig.

 - Som sagt, började Julius far, jag vill ta upp något med herr Ewin, och önskar förhålla mig helt saklig till det hela. Frågan berör mig endast som yrkesman, det vill jag att herr Ewin har klart för sig redan från början.

 - Jaja, muttrade grosshandlaren inne i sitt moln.

 - Jag har blivit ombedd att bedöma ett äldre dokument.

 - Så?

 - Ett mycket gammalt dokument, som av allt att döma härrör sig från 1600-talet. Innehållet i dokumentet tar upp förhållanden här på Utö.

 - Så intressant, sa grosshandlaren.

 - Ja, det tycker jag också, svarade Julius far. Det är sällan man får ett så vackert original i sin hand.

 - Så vad står då i dokumentet?

 - Att Skärhem tillerkänns Johan Buller.

 Grosshandlaren lutade sig mot Julius far, som om han inte hade hört riktigt; men han sa inget, tittade bara på honom.

 - Låt mig få detta alldeles klart för mig, sa grosshandlaren efter en lång stund; heter inte den gamle fiskaren på udden där ute Pelle Buller?

 - Jo bestämt.

 - Ehh… och hanses dotter e’ gift me’ Hilding Stur, författaren.

 - Så förstår jag det också, svarade Julius far.

 - Jaha…

 Grosshandlaren satte sig tillbaka i fåtöljen. Pustade. Han tittade runt i rummet, han såg på Julius; men ögonen tycktes inte få fäste någonstans.

 - Herr Ewin kan säkert själv räkna ut vad det betyder.

 Ögonen stannade på Julius far; ögonbrynen drogs ihop.

 - Sakta i backarna, sa grosshandlaren häftigt; jag kan så tusan heller!

 Han satte de knubbiga nävarna på fåtöljkarmarna och tittade sin gäst djupt i ögonen.

 - Varifrån kom det där dokumentet, om jag får fråga!

 Julius far tvekade.

 - Det är inte min sak, svarade han; jag bedömer endast dokumentets äkthet.

 - Aha, sa grosshandlaren, och hur kan han vara säker på äktheten om han inte ens känner dokumentets proveniens?

 Grosshandlaren såg misstrogen och upprorisk ut.

 - Nå, så mycket vet jag i alla fall, sa forskaren, att det utfärdats av drottning Hedvig Eleonora, Sveriges regent och änkedrottning efter Carl X Gustav.

 - Hmm… tro det.

 Grosshandlaren lutade sig bakåt och skärskådade forskaren.

 - Är det vad han skulle säga i rätten? Sa grosshandlaren lågt.

 - Om jag skulle bli ombedd, skulle det vara mitt svar.

 - Och hur skulle han styrka sitt påstående?

 - Jag skulle hänvisa till olika detaljer, som papperets och bläckets kvalitet, textens ordformer, sigillets utformning…

 - Sigill?

 - Ja, dokumentet var beseglat med änkedrottningens sigill.

 - Å fan.

 - Herr Ewin får naturligtvis agera som han vill, sa Julius far, men jag ville att han skulle få tillgång till fakta i målet innan han fattar avgörande beslut. Och herr Ewin ska veta att som yrkesman och historiker står jag både till hans tjänst och till folkets vid Skärhem.

 - Jo, jag tackar jag.

 

 Julius och hans far gick över värdshusgården. De kände grosshandlarens blick i ryggen.

 - Tror du de får bo kvar, undrade Julius.

 - Om grosshandlarn är klok lämnar han folket vid Skärhem ifred.

 - Är han det?

 Hans far gav honom ett ögonkast.

 - Du Julius, har du hört var dokumentet kommer ifrån?

 Julius tittade oroligt på sin far.

 - Det måste du fråga Freddy om.

 







Historien finns att läsa i :

Skärens hemlighet Bok2: Grosshandlaren på Utö
(c) Lasse Rabenius

till startsidan
Boken ges ut på Lucifer forlag