Gubben Linberg visade dem in i sitt enda rum. Rummet hade djupa fönsternischer och var kyligt. På väggarna syntes överallt uppsatta bilder; gick man närmare såg man att de var klippta ur Illustrerad Tidskrift, mest kungar, Karl IX och Karl XII och Gustav III; Oskar II och drottning Sofia också.
  - Roligt att du kommer på besök Freddy, sa Linberg, innan en slår igen kistlocket så att säga. Hur mår din morfar?
  - Han hjälper mig på fiskegrynnerna, sa Freddy.
  - Jaha, det låter det. En annan måttar in kistan som sagt. Jag har flera på gång, om utifall att. Ja, de är grosshandlarns beställningar förstås. Han har inventerat gammelfolket inför säsongen.
  - De andra vill höra Linberg berätta, sa Freddy.
  - Tro inte hon hört alla mina historier än. Så länge en är vid liv finns det en historia att berätta, brukar jag säga, så vad vill ni höra?
  - Vi vill veta om det spökar här omkring, sa Rick påpassligt.
  Rick visste nämligen att det spökade vid förlista fartyg.
  - Visst, svarade Linberg generöst; är det nåt särskilt spöke…?
  - Äsch, sa Julius; vi vill höra om en viss greve Schlippenbach.
  Linberg vände sig mot Julius.
  - Och vem är han?
  - Känner herr Linberg inte till någon Schlippenbach?
  Julius var besviken.
  - Nånå, sa Linberg, en sak i taget, vem är unge herrn som frågar så avanscherat.
  - Jag… letar efter ett gammalt skepp. Som skulle ta greven till Polen, sa Julius; men så undrar vi om han inte dog här någonstans.
  - Och nu vill ni veta om han spökar?
  - Nej, svarade Julius, sånt tror jag inte på, min far är historiker.
  - Jaså, sa Linberg; nå, nog finns det många historier me’ spöken; men det är väl inge’ för historiker. Men en ska inte va’ för säker.
  Julius tittade undrande på de andra.
  - Så, han är historiker, fortsatte gubben. Det är jag också; fast på egen hand så att säga, härifrån min köksstol.
  - Då är herr Linberg kanske den vi söker, sa Julius. Det är mycket som inte finns i arkiven... den här Schlippenbach..
  - Jo, nog vet jag mycket som de lärde herrarna i Uppsala inte har reda på. Har han hört talas om spöket Belsebub, va; för den ska en undvika om en inte vill hamna i dåligt sällskap.
  - Nej, men vi undrar om Schlippenbach..
  - Det är en satans historia. Om ni nu verkligen vill veta´t så kom han ut till Dalarö i november månad. Året var 1660. Där väntade örlogsskeppet Resande Man med tjugotvå kanoner på honom; men också Belsebub! Ni känner antagligen inte till den kanaljen, men håret skulle resa sig på kroppen på er om ni vetat vad den hade i sinnet. En hade inte velat vara i grevens kläder.
  - Schlippenbachs kläder då?
  - Just hans! Ni kan tänka er siden och kraschaner och allt som herrskap drapera’ sig i på den tiden. Men, det märkligaste i historien är det som örlogsskeppets kapten fört ombord.
  Linberg såg på Ann.
  - Han hade tagit sällskap ombord! En skönhet som fröken här, om hon inte tar illa upp. Kaptenen hade ’räddat’ henne ur klorna på en dansk kapare, och den i sin tur hade ’räddat’ den sköna undan en stralsundare. Hon förvred synen på manfolk. När de såg henne glömde de alldeles bort både kurs och vind. Nog borde di vetat att kvinnfolk ombord medför otur.
  Ann sneglade osäkert på de andra.
  - Och då har ni bara hört början på lustigheterna, fortsatte Linberg. För kapten, han hette Månsson förexten, hade inte bara tagit otur ombord; han hade tagit svartgods också. För den skull kallades han till själve riksamiralen, Carl Gustav Wrangel, som förhörde honom om han icke ligger och intager uti Kronans skepp en hop koppar, järn och annat köpmangods. Ni förstår, kapten tänkte i lönn frakta godset till andra sidan havet, och vid försäljningen där göra profit. En tusan till karl att försöka lura Kronan. Vet ni vad han svara den höge herrn?
  Gubben lutade sig bakåt och svarade själv.
  - Kapten sa helt fräckt att han behövde hundra skeppspund järn till fartyget för att bättra på hennes stabilitet! Riksamiralen Wrangels gensvar var kort: det fanns gott om barlaststen på Skeppsholmen; vad gällde fraktinkomster från ombordtaget gods skulle det betalas till Kronan. Nå, kaptenens försök till svartinkomster var inte det verkliga bekymret, utan det att lastningen försenat avfärden så att man nu hunnit in i december månad. Och det visste enklaste skeppsgosse att blott självmördare seglar ut på Östersjön vid denna sena årstid…  Varför, kan man undra? Kvinna, svartgods, oväderstid – di borde begripit att Belsebub var så gott som efterskickad. Varför var di så blinda, så dåraktiga?
  Linberg spände ögonen i barnen.
  - Det var ju Riksrådet som skickade honom, sa Julius.
  - Jo jo, en kunde tro att stormaktspolitiken låg bakom; att det var ett viktigt uppdrag som drev dem ut på sjön: jo då, greve Christoffer Carl von Schlippenbach hade givits fullmakt att förhandla med den polske kungen Johan Kasimir om ett fördrag riktat mot Ryssland.
  - Var det inte så då, undrade Julius.
  - För all del; nog utnämnde Riksrådet greven Schlippenbach..  och mycket riktigt lämnade han Stockholm i slutet av november för att fara till Dalarö, dit kapten seglat med Kronans skepp. Men inte var det hela historien inte, för nu ska ni höra. Eftersom vinden var god ville man genast komma iväg. Styrman lämna di kvar; han hade plötsligt blivit sjuk; ja, en kan inte bli förvånad; han kände väl på sig vad som väntade. I stället tog de en som påpassligt anmält sig, Belsebub; Bubb kalla di han, di visste väl inte bättre. Kapten ville egentligen inte ta ombord’en; för det var något osunt med karln; asflugor flög kring’en, och det i kallvädret. Men Schlippenbach mena att ville de komma iväg så hade de här en möjlighet; han förstod förstås inte bättre. En kan tänka hur det gick. De hade inte varit under segel mer än några timmar, när Bubb var vilse och bad om ny kurs. När kapten kom ut på däcket, tog vinden hans hatt. Han förbannade vinden och befallde vår Herre att återgälda hatten. Åt detta skrattade Bubb våldsamt, och ropa ”Vänd igen” och så skedde! Se, vinden vände och med den hatten. Kapten fick igen sin hatt, men samtidigt fick skeppet vinden mot sig. Det var precis i havet här utanför. Blåsten växte till storm och skeppet drevs tillbaka mot klipporna. Di la ut alla ankare, men tågen slets mitt av; och klockan tre på eftermiddagen red skeppet på en klippa. Det blev en hellsickes stöt, och di sprang läck. Inga pumpar hjälpte mot det vatten di tog in. Vad skulle di göra?
  Anne skakade på huvudet.
  - En ska veta att kapten Månsson var en av de tappraste män som nånsin fari kring på ett svenskt skepp. Han tänkte väl att först måste Schlippenbach räddas, så han lät greven och fyra andra gå i lillbåten. Och har ni sett, ner i båten hoppa’ också kaptenens sällskap, kvinnan, ni kommer ihåg, så hon var ingen liten rädd mamsell inte. Gruppen försökte nå fram till en mindre klippa. När de var nästan framme kom en kraftig våg farande, som kastade båten över ända, så di hamna i sjön. Bara greven blev synlig; genomvåt arbetade och klättrade han på klippan för att komma upp ur vattnet. Men en störtsjö rev honom med sig bort från klippan. Nu tror ni att allt var slut?
  Linberg gjorde en paus.
  - Så tänkte nog kapten, när han såg dem försvinna. Herr Bubb skrattade otäckt och skrek ”hatten, hatten!”. Kapten drog då ner sin hatt över ansiktet och hoppade från skeppet i sjön. En kan förstå kaptenen; eftersom han inte längre kunde ha sin älskade vid sin sida i detta livet, ville han göra henne sällskap i döden. Men vad skulle nu hända med di som var kvar på skeppet?  Di såg framför sig en jämmerlig död. Men inte alla; för greven kom simmande tillbaka till skeppet, jo han var simkunnig, och högg sig fast under gallionen. Som han hade legat i vattnet tre timmar, hade han inte krafter att ropa an nån på däcket ovanför. Inte förrän en understyrman såg‘en, blev han levandes ombordhalad. Men vad hjälpte det? Skeppet stod och högg mot klippan. Understyrman fann ingen annan lösning än att söka sig upp till mastkorgen. Som greven saknade krafter, band understyrman och en tjänare sig samman med greven med en lina, för att på så sätt släpa greven upp i masten. När de ännu inte kommit halvvägs upp, gick skeppet av grundet och sjönk i en hast neder. Alla tre, tillsammans med de övriga nere på däcket, försvann i brottsjöarna. Vanmäktigt betraktades detta av dem som under tiden räddat sig upp i mastkorgen; ja, den stod nu endast en famn ovanför vattnet. Där uthärdade de natten och mörkret medan stormen tjöt omkring. Nästa dag när stormen upphört blev de upptäckta av kustborna, och förda iland vid Herrhambra gård.
   
  Barnen hade lyssnat och drog nu in andan.
  - De som räddades.. , sa Julius. Vet man vilka de var?
  - Tjugosex personer överlevde, en var grevens sekreterare; två dog av nedkylning sedan de kommit iland. Di som drunknade var nog fler än tjugofyra. Till förlusterna ska en också räkna de kontanter greven förde med sig, sjutusen riksdaler i silver, en ofantlig skatt, och praktfulla juveler som inte heller kunde räddas.
  - Så det finns en skatt, sa Rick.
  - Jo, sa Linberg. Nog finns den. Skeppet blev allt kvar, och vilar väl på sjöbotten än idag.
  - Var finns det då?
  - Det vet en inte, sa Linberg. Det enda som di hitta och tog tillvara var de ilandflutna kroppar som Belsebubs flugor kröp på; och så liket efter greven di fiskade upp ur vattnet och förde till Stockholm för en hedersbegravning.
  Rick och Julius tittade på varandra.
  - Fast på någe sätt kom en del annat iland också, fortsatte Linberg. Se, det finns en del märkligt gamla saker här på Utön från den tiden.
  Linberg reste sig och öppnade en kommod.
  - Det här, sa han, är pengar från den tiden.
  Han visade dem några gråärgade plåtbitar.
  - Vad ska en tro annat än att det är från silverskatten Schlippenbach förde med sig. Varifrån skulle de annars komma?
  Julius tog ett ”mynt” i handen. Det var så nernött att inget gick att läsa.
  - Och det här, sa Linberg, är en kanna från den tiden.
  Julius gick närmare. Den var trasig.
  - Var har Linberg fått tag på det här, sa han.
  - Olika håll. Jag är som han Sankte Per se; folk kommer till mig, när det gäller kistan. Inte har di mycket di kan ge, så en får saker som desse här.
  ...

Så långt Linbergs historia om det gåtfulla skeppet Resande Man. Bland öarna låg hemligheterna och väntade.

Boken ges ut på Lucifer forlag